Tony växer upp/Kapitel 45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  Kapitel 44
Tony växer upp
av Agnes von Krusenstjerna

Kapitel 45
Kapitel 46  →


[ 267 ]

XLV.

Nu började för mig en orolig, smärtsam tid, efter vilken jag ännu i mitt hjärta har kvar en liten tagg, som aldrig riktigt velat värka bort.

Jag höll av Maud, men jag förstod henne inte. Hur skulle jag för övrigt kunnat det? Det är inte troligt att hon förstod sig själv. Hon hade väl, tänker jag nu, helt oreflekterat och så småningom makat ut de moraliska gränser, som eljes vanligen stå så tryggt och pålitligt snävt dragna för en helt ung flicka. Hennes känslor voro väl dels starkare än vanliga flickors, dels mera obehärskade och på sätt och vis även barnsligare. De sökte sig omedvetet första bästa anledning att spricka fram: vid åsynen av en ung mans välformade ben lika väl som vid anblicken av en flickas vita glatta hud. Hennes blick blev immig, hennes näsborrar skälvde. Hon fann njutning i egendomliga lukter, i snabba beröringar med dem hon tillfälligtvis snuddade vid på gatan, och alla hennes fickpengar gingo åt till att köpa småsaker som hon såg i bodfönstren och plötsligt fick en rent sinnlig lust efter för att [ 268 ]sedan likgiltigt eller spotskt slänga undan. Hon var en bortskämd rik borgarflicka, som var van att få allt vad hon önskade; hon ville ha allt vad hon fick lust till, och när hon fått det, kastade hon bort det och fortsatte till det nästa, som sedan kom i tur att kastas bort. Hon begrep inte, att det fanns gränser, och förstod inte, att hon överträdde några. Var det hela en livskraftig ny bourgeoisis glupskhet och brist på disciplin?

Hon hade även en förmåga att ordna med sin dräkt på ett sätt som genast skilde henne från de andra flickorna: ett lysande band, ett brett skärp, en liten sidennäsduk i fickan på blusen! Klasskamraterna avundades henne och försökte ta efter, men den klargröna färg på rosetten, som så vackert stått mot Mauds rosiga hy, klädde inte alls den bleka Signe, och experimentet med ett brett skärp kring lilla Gullis midja föll lika illa ut. Nej! Det gick inte att imitera Maud!

Trots allt det jag fann obegripligt hos henne och som sedan stötte mig bort, behöll hon dock för mig den charm, genom vilken hon från första stunden intagit mig. Man förlåter i det längsta så mycket hos en vacker [ 269 ]flicka, så mycket som man aldrig skulle kunna fördra hos en ful!

Efter den där aftonen uppe i hennes rum hade jag börjat undvika henne. Jag blev rädd för att vara ensam med henne, och under lektionerna darrade jag nervöst till, när hennes hand kom åt min.

En eftermiddag var jag ensam ute och gick i Stadsparken. Under några dagars töväder hade snön börjat smälta bort. Vart jag såg mötte mig svarta bara fläckar på marken, och träden liknade begravningskarameller; hälften svarta, hälflen vita. Isskorpan över åns vatten hade lossnat, men utmed kanterna hängde stora flak, som sågo ut att kunna brista sönder vilket ögonblick som helst. Grå moln foro oupphörligt över den blå himlen. Det var som om någon med stora suddar ivrigt sökt utplåna denna strålande färg, vilken dock åter och åter trädde fram, övergjuten av ljus från solen som dalade mot horisonten.

Mina tankar rörde sig i en cirkel, vars periferi flyktigt tangerade dagens små händelser, men ständigt vände de med tröttsam envishet tillbaka till utgångspunkten. Maud! Maud! Maud! Varför kunde jag inte vara med henne som förut? Varför förföljde hennes ögon mig [ 270 ]så, att jag ända in i nattens oroliga drömmar skrämd for tillbaka, när jag mötte deras glänsande blick?

Jag förstod inte då, att min rädsla delvis berodde på att jag, samtidigt med att jag stöttes tillbaka ifrån henne, drogs till henne, som om hon varit en magnet. Inför henne kände jag mig avklädd, och denna nakenhet kändes blygseltung, som om jag varit vanskapt och under mina kläder skyggt sökt dölja lytet. Och gång på gång frågade jag mig själv: vad vill hon mig? Vad ville hon i det ögonblicket då hon vek upp min klänning för att se om min hud var vit — vitare än hennes? I Mauds åtbörd då hon sakta sköt undan klänningstyget anade jag detta oförståeliga något, som mot min vilja sugit mina tankar till sig, när jag som liten sett ritningarna på planken och lyssnat till de besynnerliga ord Ebba viskade i mitt öra. Vad var det som låg under allt? Ovissheten plågade mig, kom mitt blod att bränna och mina tankar att bli orediga.

Med ens när jag gick där på vägen tyckte jag att min själ flög ut ur min kropp, men min själ hade fått mina ögon, vilka nu tankfullt och en smula medlidsamt iakttogo, hur jag blind snubblade framåt.

[ 271 ]Vem är du? sade min själ. Är du ett förvirrat nystan bara av muskler och blod och redlösa nerver, och drifter som ej förstå sig själva? Inför mina slocknade blickar förbyttes allt. Landskapet blev endast en kuliss i svart och vitt utan liv och anda. Himlens blå hade försvunnit, och i luften yrde små svarta sotkorn. I nästa ögonblick var åter allt som förut, och ljudet av åns rinnande, rasslande vatten nådde mina öron. Jag slöt för ett par sekunder trölt ögonen.

När jag åter öppnade dem, såg jag två gestalter dyka upp på kullens krön och börja gå ned mot mig. När de kommo närmare, fann jag till min häpnad, att det var Maud och en liten flicka i första klassen, som jag ofta observerat, därför att hon alltid var först i alla lekar och därför att hennes glada röst brukade höras över de andra flickornas under rasterna på skolgården. Vad kunde Maud ha för nöje av att gå ut och promenera i parken med denna lilla flicka?

Maud blev blossande röd, då hon mötte min undrande blick. Hon drog hastigt undan sin arm, som hon hållit under flickans, och nickade med generad min. Jag gick vidare uppför [ 272 ]kullen, men det dröjde inte länge, förrän jag hörde snabba steg bakom mig.

— Vänta då! Det var Mauds röst.

Jag stannade inte. Mekaniskt fortsatte jag att gå, som om jag ej hade hört den bedjande rösten bakom mig. Jag fick ett fegt begär att springa ifrån henne, men då var hon redan i fatt mig. En stund gingo vi tysta bredvid varandra.

— Du ville inte vänta på mig! sade hon plötsligt.

Jag teg.

— Den där lilla flickan är så lustig, kastade hon fram försöksvis.

Jag såg på Maud från sidan. Hon gick med händerna nedgrävda i kappfickorna och fuktade oupphörligt läpparna, som om de varit feberheta.

— Varför är du med henne? frågade jag hastigt. Hon är ju flera år yngre än du!

— Kanske just därför! sade hon trotsigt. Och du, du har ju inte så mycket som sett åt mig på flera dagar.

Detta var ju sant och ingenting att svara på. En kvist knastrade till under våra fötter, och vi skyndade vidare som om vi hade stämt möte med någon bakom kullen och varit rädda [ 273 ]för att ej komma i tid. Maud började åter tala om den lilla flickan.

— Hon är så lustig, ser du, sade hon liksom urskuldande. Hon pratar och skrattar i ett. De där småflickorna, vet du, äro betydligt mer vanvördiga, än vi någonsin varit. De ha öknamn på alla tanterna och kunna också tala om, varför de ha gett dem de där öknamnen. Och under lektionerna kasta de papperslappar mitt över klassrummet till varandra och ha allt möjligt skoj för sig. Det är verkligen intressant att höra. De ha en förening också. Men när man frågar, vad den heter, tiger den lilla ungen som muren. Hon är tokig i de där starka röda karamellerna och tigger jämt, att jag skall köpa åt henne, och då kan jag inte låta bli, förstår du!

Jag hörde uppmärksamt på Maud. Jag var viss om att hon under allt sitt ivriga prat dolde något för mig, något som hon var rädd för att jag plötsligt skulle fråga henne om. Och på samma gång jag tänkte detta, beskyllde jag mig själv för att ha blivit elak och misstänksam.

Maud tog min arm och ruskade den litet.

— Kan du då inte säga något! utbrast hon, och när jag vände mig mot henne, upptäckte jag, att hennes ögon stodo fulla av tårar.

[ 274 ]Maud grät! Det grep mig.

— Gråt inte! sade jag litet tafatt och stannade.

— Är du snäll mot mig igen då?

Jag våndades. Men hennes tårfyllda ögon och skälvande mun kunde jag inte motstå.

— Javisst! sade jag hastigt, men jag såg inte mera på henne.

Bakom henne tyckte jag, att en svart förvriden trädgren i den begynnande skymningen ironiskt grinade mot mig.

Maud frågade inte efter orsaken till att jag de senaste dagarna ej varit tillsammans med henne. Jag tänkte på det, då vi åter gingo hemåt, och en fråga brände inom mig, men jag uttalade den ej.