Ämne på Wikisource:Mötesplatsen/Arkiv 2011

Frakturstilen använder två sorters s, ett vanligt kort (s) och ett långt f-liknande (ſ). Det långa s skrivs nästan överallt. Det är bara i slutet av en stavelse som det korta används (en ſvenſk fiſkmås). Även en del tidiga skrifter i antikva, från 1700-talet, använder långt s. Så till exempel första bandet av Svenska Akademiens handlingar. Men här används långa s mycket sparsamt. Till exempel skrivs "röst" med kort s, vilket i fraktur alltid skrivs med långt s (röſt). Men menniſkoſlägtet skrivs med två långa s, eftersom de inleder stavelserna ſko och ſläg.

Finns det olika regler för användningen av långt s i fraktur och antikva? Eller är just det här bandet av Svenska Akademiens handlingar ett undantag från regeln?

I psalmprojektet har det diskuterats om långa och korta s och jag har landat på att tryckarna nog gjorde som de individuellt hade lärt och tyckte det passade. Det var ju lite si och så med skrivreglerna och deras efterföljd. I dag så är det väl bara ß som vi per automatik skriver ut ss. Jag skriver ut s och f som enkel-s.

Personligen tycker jag att man alltid bör använda korta s. Det gjorde jag i Bref til en vän i Sverige. Dels vet jag inte hur det är med sökbarheten av ſ/s, dels motsvarar väl det långa s närmast alltid endast ett s, aldrig två? Det är väl precis som sigma-formerna i grekiska, att ett slut-s blir s medan alla andra s blir ſ och dubbeltecknade s (ss) blir ſs?

Den regeln är vad som brukar tillämpas i frakturskrifter. Mot denna regel bryter det aktuella bandet av Svenska Akademiens handlingar. Kanske är sådana regelbrotts ymnighet vad som orsakar språkreformer; när alltför många gör fel, som sticker i ögonen, avskaffas den gamla åtskillnaden och enklare regler införs.

Men skulle ett konsekvent ersättande av ſ till s i detta band göra någon skillnad stavningsmässigt, om man jämför med modern stavning? Om det korta s i bandet används konsekvent i tunga stavelseslut (alltså stavelseslut med s+flera konsonanter, som i "röst", "barsk"), men inte i tunga stavelse-"börjor" (alltså när stavelser börjar med s+flera konsonanter, som i "ſkola", "ſtrid") är ju det också någon form av regel, men skulle det medföra några problem att ersätta ſ med s?

Modern stavning är resultatet av att man har ersatt alla förekomster av långa s av det korta, precis som modern stavning också är resultatet av att alla q i qvarn och qvist har ersatts av k. Det förra räknas som en typografisk reform, det senare som en stavningsreform.

I handlingarna från 1796 publicerade 1801 från samma tryckeri saknas lång-s helt vad jag kan se. Kan det möjligen bero på att texten återger en handskrivna texter 15 år senare och av någon anledning behållit fördelningen s/lång-s från dessa. I en handskriven text behöver inte fördelningen ha varit likadan. En liknande fördelning kan man t. ex. se på Sida:Pipers generalplan förklaringar 1781.jpg.

Jo, även i första delen av handlingarna från 1796 (se här) används långa s. Men inte i det långa företalet, som är helt satt i kursiv stil.

OK, men det gör ju det hela än mer märkligt. Det är ju inte så att lång-s saknas i de kursiverade orden i resten av texten så varför skulle just förordet vara satt utan lång-s.

Vad är det vi diskuterar egentligen? Hur vi ska göra med ſ/s, eller om det är olika regler för antikva/fraktur? Första frågan har jag besvarat, vad gäller den andra kan jag inte tänka mig att så är fallet, men här förekommer ett märkligt "deſſa". Akademien borde ju emellertid veta vad som gäller i frågan, så fan vet.

Vad vi bör göra: Jag renskriver alltid som "s". Däremot bevarar jag förstås q i qvarn och w när det används i fraktur.

Att akademien borde veta: Ja, det kan man tycka. Men från början skrev man Academien, trots att man senare kom fram till att K borde användas på svenska. Så Svenska Akademiens eget språkbruk är inget hälleberg att bygga stadiga hus uppå.

Vad frågan gäller: Jag undrade just om det kan ha funnits olika regler för långt s, men ingen verkar ha hört talas om det.

Ah, det var bara inkonsekvensen du ville påtala! Då ber jag om ursäkt för min möjligen något aggressiva ton. Jag tyckte att det var lite konstigt att låta typografiska hänsyn gå före sunt förnuft, men det var inte heller det du ville. Givetvis (?) bör vi stava så som det stavas i verket, men det verkar ingen heller säga emot.

Att Academien ändrar sig och moderniserar allt eftersom åren lider är väl i sin ordning, men när ska de släppa det arkaiserande och smått löjliga e:et i den nuvarande stavningen? Till SAOL XIV? Eller lagom till Bibel 2100? Men dessförinnan lär de väl ha blivit Royal Swedish Academy med hela svenska folket.

Varför olika författare/tryckare ibland är inkonsekventa, har jag ingen aning. I Fjellstedt finns det minst fyra olika stilar när det gäller stavning och tryckning, förvirring var ordet sa Bull.

När det kommer till texter i nysvenska (1526-) har vi kommit överens om att återge lång-s som s och dubbel-s som ss. När det gäller medeltida texter, så bör istället dubbel-s bevaras.

När det gäller vissa index, kan man komma överens om speciella regler. Tex Index:Svenska medeltidens bibel-arbeten (1853).djvu så har vi där kommit överens om att bevara lång-s, och en del andra speciella tecken och märken.

Det är väl fortfarande så i tyskan att det är skillnad på s och s och ss. Min son, som talar flytande tyska rättar mig notorisk om jag försöker tala tyska. Det var väl skillnad på s och s (tjockt eller 'tunt') i svenskan förr?