Tristan och Isolde/02
| ← Tristans bardomshistoria |
|
Den sköna med det gyllne håret → |
II. Striden med Morholt.
Då Tristan återkom till Tintagel, voro Marc och alla hans
riddare försänkta i djup sorg. Ty konungen af Irland hade
utrustat en flotta för att härja landet, om Marc vägrade att
betala den skatt han var honom skyldig. Sedan urminnes tider
hade konungen af Irland nämligen rättighet att uppbära från
Wales, första året en skatt af koppar, det andra en skatt af
silfver och det tredje en skatt af guld. Men hvart fjärde
år fordrade han tre hundra gossar och tre hundra flickor
af femton års ålder. Och denna gång hade han sändt jätten
Morholt, hvars syster han äktat och hvilken ännu ingen kunnat
besegra, för att utkräfva skatten.
När alla riddarne voro församlade i hallen och konung Marc satt under tronhimmeln, framträdde Morholt och framförde sin herres budskap. Han begärde, att tre hundra gossar och tre hundra flickor, genom lottdragning utvalda bland landets adel, skulle öfverlämnas åt honom. Ville någon af riddarne genom envig bevisa, att konungen af Irland utan rätt uppbure skatten, så vore Morholt beredd att kämpa med honom. Tre gånger upprepade han sitt budskap, men tystnad härskade i hallen. Morholt liknade en falk, som man instängt i en bur tillsammans med småfåglar: då han kommer in, blifva alla stumma.
Då böjde Tristan knä för konungen och utbad sig att få kämpa mot Morholt. Förgäfves förehöll honom Marc hans ungdom. Tristan vidhöll sin begäran och lofvade Morholt att vara honom till mötes tre dagar därefter på ön Saint-Samson, hvarest de båda i ensamhet skulle utkämpa striden.
På den utsatta dagen väpnade sig Tristan och steg ensam i båten, hvilken styrde mot ön Saint-Samson, som ligger ute i hafvet framför Tintagels slott. Morholt hade hissat ett purpursegel på sin mast och var den förste på platsen. Han fastgjorde båten vid stranden, men Tristan stötte sin tillbaka ut på hafvet, då han steg i land. »Hvarför fäster du icke din båt vid stranden?» frågade honom Morholt. »Hvartill skulle det tjäna», svarade honom Tristan. »Är icke en farkost nog, när en af oss ej kommer lefvande härifrån.» Och upphetsande hvarandra till strid försvunno båda inåt ön.
Ingen såg striden, men tre gånger förde hafsvinden ett fruktansvärdt skri till stranden. Då klappade kvinnorna af sorg i sina händer, och Morholts följeslagare hånskrattade utanför sina tält. Slutligen såg man på afstånd purpurseglet fyllas af vinden och Morholts farkost styra ut från ön. I förtviflan klagade alla: Morholt har segrat. Men då båten närmade sig och lyftes upp på toppen af en våg, varseblef man plötsligt en riddare, som stod upprätt i förstäfven; i hvardera handen svängde han ett svärd. Det var Tristan. När han kommit i land, ropade han åt Morholts följeslagare: »Morholt har kämpat tappert. Se, mitt svärd är afbrutet och ett stycke af klingan har fastnat i hans hufvud. Tagen med eder denna bit stål till Irland; det är Cornwalls tribut.»
Men då Tristan framkom till slottet, sjönk han utmattad tillsammans i konung Marcs armar, och blodet forsade ur hans sår.
Trots alla omsorger tillfrisknade han icke. Läkarne upptäckte snart, att Morholt stuckit honom med ett förgiftadt spjut, och de öfverlämnade honom åt Guds beskydd. En stank uppsteg från hans sår, så elak att alla flydde hans närhet utom konungen, Governal och Dinas de Lidan. Slutligen lät Tristan bära sig ned till stranden, och lyssnande till vågornas sång väntade han döden. Men plötsligt vaknade i hans sinne ett annat beslut. Han fick lust att ännu en gång befara hafvet, och så länge bad han konungen, att denne slutligen gaf sitt samtycke till att man lade honom i en båt utan segel, utan roder, endast med hans harpa vid sidan. Governal stötte själf båten från land, och i sju dagar och i sju nätter gled den sakta öfver hafvet. Stundom spelade Tristan på harpan för att trösta sig i sin ensamhet. Slutligen närmade han sig en obekant kust. Några fiskare, hvilka farit långt ut, hörde en ljuflig melodi, på en gång djärf och liflig, och orörliga, hvilande på årorna, lyssnade de länge, tills de i den bleka morgongryningens första skimmer varseblefvo den kringirrande båten. »På samma sätt», sade de, »omgafs den helige Brendans skepp af en himmelsk musik, när det förde honom till Lycksalighetens öar öfver ett haf, som var hvitare än mjölk.» De rodde fram till båten, upptogo den sanslöse Tristan och förde honom till deras härskarinna, den blonda Isolde. Om någon skulle kunna bota honom, så var det hon, ty hon var väl förfaren i trolldom och läkekonst. Men Isolde var Morholts systerdotter och hatade hans mördare. Tristan utgaf sig därför för en resande jonglör, och han var så medtagen af såren, att ingen af riddarne i honom igenkände den bålde kämpen, som besegrat Morholt. Men då Isolde under fyrtio dagar vårdat honom, och hans skönhet och kraft började återkomma, förstod han, att han måste fly, och en dag stod han åter i konung Marcs hall.