Tristan och Isolde/03
| ← Striden med Morholt |
|
Kärleksdrycken → |
III. Den sköna med det gyllene håret.
Vid konung Marcs hof fanns fyra baroner, hvilka högeligen
hatade Tristan för den kärlek, som konungen hyste till
honom. Deras namn voro: Andret, Guenelon, Gondoïne och
Denoalen. Hertig Andret var liksom Tristan konungens systerson.
Då de visste, att Marc, som var ogift och barnlös, ärnade
lämna riket åt Tristan, började de förtala Tristan och uppmana
konungen att gifta sig. Denne svarade emellertid undvikande,
tills Tristan, hvilken ej ville misstänkas för att älska honom
för snöd vinnings skull, hotade, att, om han ej ginge in på
deras begäran, draga bort och tjäna en annan konung. Konungen
gaf då vika och lofvade att inom fyrtio dagar gifva
sina baroner svar. Men i sitt sinne var han besluten att ej
gifta sig, och han tänkte endast på att finna en utväg för
att omöjliggöra deras planer.
På den utsatta dagen stod han sorgsen i sin kammare och öfverlade med sig själf, huru han skulle öfverlista sina baroner. I detsamma inflögo genom ett fönster, som vette åt hafvet, tvenne svalor och försvunno därpå strax, förskräckta. Men från deras näbbar nedföll ett långt kvinnohår, finare än silke och lysande som en solstråle. Glad upptog Marc detsamma och visande det för de tillkallade riddarne, sade han: Den kvinna vill jag taga till gemål, som detta hårstrå tillhör:
Då förstodo riddarne, att han gäckades med dem, men Tristan, som ett ögonblick betraktat håret, såg strax, att det var den blonda Isoldes. Och han afgaf ett högtidligt löfte att antingen föra henne till Tintagels slott eller också dö.
Det var ett farligt företag, men Tristan uttänkte en list. Han utrustade ett fartyg, fyllde det med dyrbara varor, förklädde sig själf, Governal och hundra unga riddare som köpmän och styrde kosan mot Irland.
Lyckligt kom han fram till Weisefort, hvarest konungen af Irland höll hof. Nu gällde det endast att få uträttadt sitt ärende. Rädd var han för att upptäckas, ty de ädla riddarne sysselsatte sig uteslutande med bordets nöjen och schacktafvellek; däremot förstodo de sig föga på att mäta säd i säckarna. En dag i gryningen hörde han ett fruktansvärdt rytande. Han fick veta, att det var en ryslig drake, hvilken hvarje morgon från sin håla begaf sig ned till en af stadens portar, så att ingen kunde komma vare sig ut eller in, förrän man kastat en ung flicka åt odjuret, som han därpå uppslukade på kortare tid, än som behöfdes för att säga ett fader vår. Åt den, som kunde döda draken, hade konungen utlofvat sin dotter, den blonda Isolde, till äkta.
Tristan väpnade sig strax, steg till häst, lämnade skeppet, utan att någon märkte honom, och stod snart utanför drakens håla. Efter en äfventyrlig strid dödade han densamma och afskar dess tunga, hvilken han gömde i sin benskena. De giftiga ångor, som utströmmade från drakens näsborrar, bedöfvade honom emellertid, och han föll medvetslös omkull i det höga gräset.
Konungens seneschal eftersträfvade emellertid äfven den blonda Isoldes hand och brukade hvarje morgon närma sig odjuret för att döda detsamma, men så snart han fick sikte på det, flydde han strax förskräckt. Äfven denna morgon var han ute, och så snart han sett Tristan döda det, skyndade han fram till stridsplatsen, och i den tanken, att den främmande riddaren var död, afskar han dess hufvud, bar det till konungen och gjorde anspråk på segrarens lön.
Men när Isolde fick höra, att den fege seneschalen begärde hennes hand, skrattade hon först men beklagade sig sedan. Därpå vaknade en misstanke i hennes sinne, och hon begaf sig till skådeplatsen för striden. Där fann hon Tristan liggande som död, lät i hemlighet bära honom till slottet och anförtrodde honom åt moderns vård. När denna afklädde honom, utföll drakens giftigt stinkande tunga. Sedan hon med en underbar ört återkallat honom till medvetande, berättade hon för honom, att seneschalen utgaf sig för drakens besegrare och frågade, om han två dagar därefter kunde med vapen i hand bevisa, att denne var en lögnare. »Tiden är icke lång», svarade Tristan, »men säkerligen kan du, drottning, innan dess bota mig. Jag har vunnit Isolde genom att besegra draken, kanske eröfrar jag henne också från seneschalen.»
Drottningen vårdade honom då på det omsorgsfullaste, och nästa dag iordningställde Isolde ett bad åt honom och smorde honom med en kostelig salfva, som modern beredt. Därefter kom hon att tänka på att äfven riddarens af drakens gift nedsölade vapen behöfde ansas; vid det att hon därvid synade dem, upptäckte hon, att svärdet var afbrutet. Hon jämförde det med den bit, som, uttagits ur Morholts hufvud och såg, att denna fullkomligt passade mot bräckan i svärdet. I detsamma igenkände hon Tristan, och svängande svärdet öfver sitt hufvud störtade hon fram för att nedhugga honom. Men han lugnade henne med följande ord: »Två svalor kommo flygande till Tintagel med ett af dina gyllene hår. Jag trodde, att de kommo med fred och kärlek, och därför begaf jag mig öfver hafvet. Det var också därför, som jag trotsade draken och hans giftiga andedräkt. Här ser du hårstrået insydt bland guldtrådarna i min vapenskjorta. Guldtrådarna hafva förlorat sin glans, men ditt hår har icke förmörkats.»
Isolde bortkastade svärdet och tog hans vapenskjorta. Hon såg på det gyllene hårstrået och teg länge. Slutligen kysste hon gästen till tecken af fred och iförde honom rika kläder.
Lätt blef det sedan för Tristan att inför konungen och hela hans hof med drakens afskurna tunga bevisa, att det var han, som dödat odjuret, och att han därför hade rätt att bortföra Isolde. Han framförde sitt ärende och sade, att det var för konung Marc, som han giljade till henne. Han svor att enligt sitt löfte föra henne till konung Marc. Konungen lade då hans högra hand i Isoldes.
Men den blonda Isolde skälfde af blygsel och ängslan. Således föraktade Tristan henne, sedan han eröfrat henne. Historien om det gyllene håret och svalorna var blott en lögn, och det var åt en annan, som han öfverlämnade henne.
På detta sätt var det, som Tristan med våld och list åt konung Marc vann drottningen med det gyllene håret.