Tristan och Isolde/06
| ← I den stora skogen |
|
Tristans död → |
VI. Isolde med de hvita händerna.
Men Tristan hade svårt för att skiljas från de trakter,
där Isolde dvaldes. Sedan han dödat förrädarne, flydde han
emellertid och ströfvade länge vida omkring, sökande äfventyr,
tills han slutligen fick höra, att hertig Hoël af Bretagne
illa ansattes af sin vasall, grefve Riol af Nantes. Den senare
hade nämligen begärt hans dotter, Isolde med de hvita händerna,
till gemål, men hertigen hade vägrat att gifva den
sköna damen åt sin vasall. Grefven af Riol hade då sökt
taga henne med våld. Trots sin sons, Kaherdins, hjältemod
var det i det närmaste slut med hertigens motståndskraft,
då Tristan erbjöd honom sin hjälp, hvilken emottogs med
tacksamhet. Tack vare hans bedrifter, måste grefven af Riol
snart gifva sig fången och ingå förlikning med hertigen,
hvarefter denne erbjöd Tristan att äkta hans dotter Isolde.
I ett obetänksamt ögonblick svarade Tristan ja. Men på
bröllopsaftonen, då man afklädde honom, hände det, att
jaspisringen, som han fått af Isolde, gled af hans finger och med
ett klingande ljud nedföll på stengolfvet. Tristan betraktade
den, och hans kärlek till den blonda Isolde vaknade ånyo
till lif. Till sin nya gemål sade han, att han aflagt ett löfte
till den heliga jungfrun att lefva i kyskhet året ut. Och
de lefde vid hvarandras sida, som om de icke voro gifta.
Men en dag upptäcker Kaherdin af en händelse det egendomliga förhållandet mellan makarne. Under en jakt stegrade sig Isoldes hingst vid passerandet af en vattenpuss. Hästens hofvar kastade upp vatten under hennes klänning, så att hon kände kylan däraf högre än knäet. Hon skrek till, gaf hästen sporren och utbrast i ett så klingande skratt, att Kaherdin satte efter henne och frågade, hvad som stod på.
»Käre bror», svarade hon, »jag kom att tänka på någonting. Då vattnet stänkte upp emot mig, sade jag till det: Vatten, du är djärfvare än någonsin den djärfve Tristan varit.»
Då Kaherdin vidare ansatte henne, fick han veta hvad som tilldragit sig mellan dem och blef mäkta förgrymmad på Tristan. Han förebrådde vännen hans beteende, huru han svikit sin tro och kränkt Kaherdin och hela hans ätt. Tristan medgaf, att det var en olyckans dag, då han kommit till slottet och urskuldade sig med, att han älskade en annan Isolde, hvilken var skönare än alla andra kvinnor. Han berättade därefter alla sitt lifs äfventyr för vännen, och denne kände, huru hans vrede därunder mot hans vilja lade sig.
På tredje dagen uppsökte Kaherdin Tristan och sade till honom: »Låtom oss tillsammans begifva oss till Tintagel och se, om Isolde alltjämt är dig trogen. Är hon det, bör du icke längre stanna här; har hon däremot glömt dig, så får du kanske min syster kärare än nu.»
Förklädda till pilgrimer begåfvo de sig i väg, och Dinas de Lidan underrättade Isolde, att Tristan dolde sig på hans slott. Isolde hade visserligen fått veta, att Tristan tagit hustru, men erinrande sig sitt löfte vid afskedet lofvade hon honom dock ett möte. Emellertid inträffade en händelse, som förändrade hennes sinne: en riddare trodde sig igenkänna Tristan och uppmanade honom i Isoldes namn att stanna och strida. Men Tristan, som fruktade att upptäckas, gaf hästen sporrarne. Öfver den vanheder, som Tristan härigenom tillfogat henne, blef Isolde så ond, att hon icke vidare ville se honom. Tristan förklädde sig då till spetälsk och sökte på detta sätt närma sig henne på vägen till kyrkan, men hon låtsade icke se honom. Tristan och Kaherdin måste återvända till Bretagne med oförrättadt ärende.
Ännu en gång seglade Tristan öfver till Cornwall men ensam; Isolde hade då fått veta, att hon gjort Tristan orätt, och det lyckades denne, hvilken ställde sig galen, att närma sig henne. Slutligen upptäcktes emellertid deras kärlekshandel, och Tristan flydde tillbaka till Bretagne.