Två dikter

ur SVEA Folk-Kalender 1925, sid 63-66, tr. 1924, se digitalisering på ALVIN

TVÅ DIKTER.

Av

GUNNAR MASCOLL SILFVERSTOLPE.

BRUNNEN.

Här låg en gång en gammal brunn
med källrent, kyligt vatten i.
När skördekarlen gick förbi,
han förde gärna till sin mun
dess svala dryck i kupad hand.
Och ofta har som barn jag stått
med pannan lutad mot dess rand.

Här låg den förr. Nu är den död
och kvävd av sten och vissna löv.
Ej mänskofot, ej boskapsklöv
nå mera hit i kvällens glöd.
Kring kanten växer glömskans lav.
Men över den en vildros står
som om den hägnade en grav.

SKUGGOR.

I kära fränder och I, kära vänner,
som stått mig nära någon gång i livet
och som ej mera skola nå mitt hus,
i natt är luften full av edra skuggor.
Jag hör omkring mig svaga ekon tona
från avskedsord, som växlats i det gångna
— min första ungdoms leende farväl
vid trädgårdsgrindar, knarrande i sanden,
de första mannaårens bittra avsked
i mörkret vid en port, som slogs igen,
och handslag på en dånande perrong
och de farväl, som fladdra kring en dödsbädd
i vilsegången blick och ordlös snyftning.

I äro nära mig i natt, I alla
som jag tog avsked från, då livet ledde
vår vandring till ett vägskäls visarstolpe,
men också I, som bara gledo undan
och drevo ut på vägar, långt från mina,
och I, som icke bjödo mig godnatt
men spände ränseln från er rygg och lade
er tysta ned i mullen för att vila.

Mitt liv är mitt, men det bär tusen spår
av alla dem, som gripit in och format
dess svaga ler. Jag är ej endast jag.
Jag gömmer glimtar från de liv, jag mött
och djupt inom mig slumra dunkla klanger
från instrument, som mull och maskar tärt.
Jag skymtar edra ansikten i mörkret,
I, kära, som ha vikit från min sida
men vilkas minnen ännu gro inom mig.
Och kanske är den oro, som jag känner
i svarta timmar, eder oro, vänner,
och kanske är det leende, jag ler,
ett återsken från leendet hos er!