Under furor och cypresser/Öfver djupen

[ 60 ]

Öfver djupen.

Med tanketrådar, dem vi sinnrikt spinna,
vi söka ständigt andra stranden hinna;
förståndet sedan sekler än sig roar
att till det obekanta bygga broar.

Men hur af hållfast järn man bågen hvälfver,
den snart för dolda vattenflöden skälfver,
och förrn vår tanke nått den andra kusten,
har järnet böjt sig och är bryggan brusten.

[ 61 ]

Och öfver djärfva resenärer svalla
tornhöga vågor och begrafva alla.
Hur högt mot skyn än tankeverket siktar,
det lossnar snart i någon fog och sviktar.

Ibland så skickligt vi kanhända smida,
att bron når öfver till den andra sida,
men söka vi att själfva gå densamma,
dä remna pelarna, om än så stramma.

Fördöm dock ej! Det är behof för anden
att söka forskande de fjärran landen,
och vore målet äfven oupphinnligt,
är skönt att dö för något öfversinnligt.

En tröst ock är, att, om det är förgäfves,
som tanken bygger bro på haf som häfves,
vår anings fjäril sväfvar lätt däröfver
och bönens dufva, när hon bäst behöfver.