Under furor och cypresser/Abboten i Cluny till Heloisa

←  Anderöster

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Abboten i Cluny till Heloisa

Abelards och Heloisas graf  →

Abboten Petrus Venerabilis underrättar Heloisa om Abelards död.

Min fromma syster! Han har slutat,
din Abelard har fällt sin staf.
Hans hållning hade länge lutat,
han hade långsamt tynat af.
Vid linden, som är skönt belägen
invid vår klosterkyrkas kor,
han ofta satt och såg mot vägen
som för till stället, där du bor.

Han älskade vår klostertystnad,
vår vackra korsgång vid Cluny.
Var förr han tärd af ärelystnad,
så var han nu från äflan fri,
alltmer och mer sig själf han glömde,
han mycket läste, mycket bad,
och han, den lärde, vidtberömde,
blott om han tjäna fick var glad.

Af jordisk spis han smakte föga,
hans dräkt var enkel, blidt hans skick.
Om förr var stolt och djärft hans öga,
så gick han nu med nedsänkt blick.
Hans sinne, af bekymmer smärtadt,
i skola gått hos den, som sagt:
»Jag ödmjuk är och mild af hjärtat»,
han skydde lärdomsprål och prakt.

Han lifvets kväll har offrat Herran,
och kvällen honom tidigt hann,
han mycket tänkt på dig ur fjärran,
hans stora ljus så tyst förbrann.
Till sist sin synd han högt bekände
och sakramentets håfvor tog,
till Gud i bot sin ande vände
och suckade ditt namn och dog.

Min vördnadsvärda syster! Lifvet
är tomt för dig, sen han har gått,
ditt Arduzon^[1] tycks öfvergifvet
och all din sträfvan smärta blott.
Men du har mycket än att verka
som abbedissa för ditt stift,
du många sjuka har att stärka,
och du har än vår Helga skrift.

Ditt namn, min fromma Heloisa,
har ägt i dikt och forskning glans,
du hörde till de världsligt visa,
och du var värd att vara hans.
Men du, som han, till sist bedräglig
har funnit jordens klokskap all,
och vishet djup och outsäglig
du fann vid Mästarns fotapall.

Med Abelard förenad redan
af de lekamligt ljufva band
men af gudomlig kärlek sedan,
du blef så ensam efter hand.
I skildens åt, men Kristus eder
i sin asyl slöt nådigt in,
och i den fristad, han bereder,
är Abelard beständigt din.

Jag vet, er världen ej har skonat,
den har ej glömt ert öfvermod,
men eder vandel har försonat
hvad fordom bröt ert heta blod.
Må andra hårdt och envist klandra
den lott dock röra bort en sten,
att, när man älskat så hvarandra,
få lefva hvar för sig allen.

Och dock, I olycksbarn, omätlig
ändå, ändå er lycka var:
I ägt hvarandra! Oförgätlig
skall denna hågkomst stanna kvar.
Jag i min lefnad många kände,
som längtat hvarje dag och stund
och till hvarandra tankar sände,
men aldrig mötts i fullt förbund.

När du om kvälln skall ombesörja
åt dina nunnor aftonvard
men du för tårar knappt kan börja,
ty tanken är hos Abelard,
haf tröst, min vördnadsvärda syster,
ert återseende är visst,
den lefnad är ej mer så dyster,
som ett odödligt hopp ej mist.

När ärkeängelns stämma ljudar
och när basunens maning går,
I mötens sällt i nya skrudar,
du honom evigt återfår.
Farväl! Till dess du skall ej vackla,
du vandra skall din väg till slut.
Din tro har brunnit som en fackla,
och den får aldrig släckas ut.

Hans stoft jag snart till dig ledsagar,
det jordas bör i Paraclet,
där han i korta sällhetsdagar
haft glädje, lugn och ostördhet.
Han älskade att dit få ila
till källan och till skogens stig.
Om hans lekamen där får hvila,
så är den, syster, nära dig.

1. Ett strömdrag nära Heloisas kloster Paraclet i närheten af Nogent-sur-Seine.