Under furor och cypresser/Abelards och Heloisas graf

[ 110 ]

Abelards oeh Heloisas graf.

Père Lachaise.

Deras grafro ofta stördes,
från sitt Paraclet de fördes
tidigt till Nogent-sur-Seine.
Sist, i detta sekels gryning,
efter kejsarkrigens dyning
i Paris de bägge jordats,
under sus af tårpilsträn.

Tuja- och cypressalléen
leder fram till mausoléen,
vördad som ett helgonskrin.
Deras mejselbilder blida
hvila vid hvarandras sida
på den enkla sarkofagen
under gotisk baldakin.

[ 111 ]

Han som munk och hon som nunna,
nu af murgrön öfverspunna,
slumra, huggna ut i sten.
Lägret under trädens grenar
tvenne älskande förenar,
hvilka lifvets stormar skilde,
fridsportik är grafallén.

Slumren i hvarandras armar!
Hur Paris där nere larmar,
ej dess sorl er hvila stör.
Tiden, hvilken minnen mördar,
edert älskogsminne vördar,
aftonsoln sitt skimmer tömmer
öfver er, när dagen dör.

Sorgsna älskande, dem öden
mycket grymmare än döden
slitit ur hvarandras famn,
gå vid ljud af kvällens klocka
hit att af er murgrön plocka,
eder graf med rosor smycka,
prisa stilla edra namn.

[ 112 ]

På »de dödes dag» sig öka
gästerna, som er besöka,
Père Lachaise dem rymmer knappt.
Skaror då på skaror följa
att ert tjäll med kransar hölja,
tänka på er ömma saga
och den glömma lika snabbt.

Susen, grafcypresser, susen,
himlens stjärnor, tänden ljusen,
pilträn, sänken edra blad!
Kärlekstemplet här på höjden
är mer skönt än vilda fröjden,
njutningsorgien, orosstormen
i den yra jättestad.