Under furor och cypresser/Adam Lewenhaupt †
| ← O. Sandahl † |
|
F. A. Dahlgren † → |
Till grefve Adam Lewenhaupts minne.
(På begrafningsdagen.)
Förr en ö men nu ett näs,
ligger minnesrika stället,
där ur ram af träd och gräs
slottslikt höjs det kära tjället,
herresätet lugnt och tryggt,
som han själf en gång har byggt.
Innanför dess röda mur
trifdes gästfrihet och heder;
hägnadt af en skön natur
fanns ett hem för forndagsseder,
där vid vågbekransad gård
vänsällhet höll dörravård.
Själf hans välförfarna hand
samlat har i mängd där inne
manuskript och folioband,
skatter af historiskt minne:
Gamla Sverige, ära värdt,
var hans svenska hjärta kärt.
Forskarn där välkomnad blef
i den landtligt ljufva friden,
och vid Oxenstiernas bref,
Höpkens papper bortflög tiden,
tills vid aftonlampan fram
sprungo samtal, skämt och glam.
Dagen gick i stilla lif
invid hemmets trefna larer
i ett välförsedt arkiv
bland porträtt och memoirer.
Kvällen kom, och stjärnan såg
blidt på Näsnarns lugna våg.
I hans kammar gästat har
dödens bud, rätt länge bidadt;
redan länge domnad var
hand, som textat, hand, som snidat.
Sköld, ej fläckad eller böjd,
blef gref Adams bästa slöjd.
Bästa autografen är
lefnad utan vank och tadel,
bästa adel innebär
sinnelag af äkta adel,
och en hofmans bästa lof
fullmakt är i vettets hof.
⁎
Förr en dyster, stygisk ö,
nu för tron ett näs är grafven,
sluttande mot stilla sjö,
mot de djupa eterhafven;
känslan kan besöka där
den ännu, som hon haft kär.
Ofta än när skuggors lek
på Sjöholm med månljus strider,
i sitt slottsbibliotek
för vårt minne fram han skrider,
högsint, som han var, och sann,
bördens, bokens riddersman.
Ofta när i ensligt rum,
ädla fru, du tankfull sitter
och en tår din blick gör skum,
bäst du ser på insjöns glitter,
tycks en hviskning från hans röst
ljuda, gladt som förr, »haf tröst!»
Ofta än skall tacksam sång
söka upp den vackra parken
och den trädomslutna gång
som var kär för patriarken:
Dikten fristad fick och skygd
i hans fagra sörmlandsbygd.
Sommarns grönska snart igen
skall hans gård i fägring kläda,
men vår hädangångne vän
i allén ej mer skall träda —
den allé han gått till slut,
som till andars rymd för ut.
_(page_30_crop).jpg)