Under furor och cypresser/Allhelgonadag

[ 196 ]

Allhelgonadag.

I lefvernets möda, i äflan och flärd
vårt eviga väl vi förglömma,
vi glömma att snarligt skall lyktas var färd
och snarligt oss grafven skall gömma;
vi glömma, att salighet väntar oss blott,
om troget vi gå, där vår Frälsare gått.
Ty ljuder nu ropet så starkt till värt sinne:
Vak upp! Se allhelgonadagen är inne!

[ 197 ]

Det strålar en skara för tronen i glans,
en helgonaskara otalig,
på jorden föraktad den ofta befanns,
där ofvan förklarad och salig.
Hvi bära de klädnad så skinande hvit?
Hur hafva de kommit benådade dit?
Ur mycken bedröfvelse dit de ha dragit,
i Frälsarens blod sina kläder de tvagit.

Här hjälper ej annat: tag korset och gå
i Mästarens spår, som de gingo!
Hvad är all den lycka vår jord kan bestå
mot lön, som i himlen de fingo?
Förkrossad i stoftet för Jesus fall ned,
bekänn ditt fördärf, om förbarmande bed,
och kläderna två i det blod som kan rena,
och, dagligt förnyad, din Mästare tjena!

[ 198 ]

Den porten är trång, och den vägen är smal,
som för till de eviga tjällen,
af törnen är sållad pilgrimernas dal,
och mörk är den ensliga kvällen.
Men röster från ofvan oss mana åstad,
oss vinkar från ofvan en strålande rad
af helgon på nya Jerusalems stränder
med jubel på läppar och palmer i händer.

Ej döden där finnes, ej mörker där är,
där skina ej månen och solen,
ty Lammet är solen, som lyser oss där,
ett haf af kristall är vid stolen.
Där torkas hvar tår, där är seger och ljus —
så skynda till hemmet från mörker och grus!
Var redo, o själ, när din timme är slagen,
att skåda den stora allhelgonadagen!