Under furor och cypresser/Annandag påsk

[ 175 ]

Annandag påsk.

Vi gå ibland pä dunkel stig,
vår håg af tvifvel pröfvas,
vi tycka oss ha mistat dig,
och djupt vår själ bedröfvas.
Det blef så mörkt, när du försvann,
och vårt förstånd ej fatta kan
att du stått upp ur griften
och leder våra skiften:
Det har oss ofta, ofta händt
att sinnet varit så förvändt.

[ 176 ]

Du nalkades och med oss gick,
men i vår myckna oro
förhållen var vårt ögas blick,
förblindade vi voro.
Till dig vi trådde, men vår vän
vi kände dock ej strax igen,
oss många frågor brydde.
Först när du skriften tydde,
dess sammanhang för oss gick opp
och hjärtat började få hopp.

Senhjärtade att tro ditt ord
vi ofta, ofta varit;
men öfvergif dock ej din hjord,
som, skrämd, har vilsefarit!
Oss visa, vår Immanuel,
att du förlossat Israel!
Blif när oss, ty det lider
rätt snart till skymningstider;
oss brödet bryt, vår blick gör klar
och gör för oss dig uppenbar.

[ 177 ]

Vår syn så lätt förmörkas kan,
vår ande bli förlägen;
men kom, du gode vandringsman,
och gå med oss på vägen!
Rätt ofta i vårt pilgrimslif
en stund i Emaus oss gif,
förmana, rätta, varna,
låt lifvets gåta klarna,
oss skriften tyd, din kraft gör spord,
och bryt oss bröd vid nådens bord.