Under furor och cypresser/Arbetet

[ 287 ]

Arbetet.

1.

Jag ser en jättebyggnad, muren växer,
allt högre, högre nå dess pelarstöd,
och kring kolossen falla än reflexer
af blod och än af morgonrodnadsglöd.
Det mänskligheten är, som reser huset
i hundra tidehvarf på tidehvarf,
och dignar byggnadsfolket ned i gruset,
ett nytt tar åter upp det förras arf,
till samfäld sträfvan händer sammanknytas,
och slafvars barn till frie män förbytas.

[ 288 ]

Det myllrar bin i denna arbetskupa,
den brusar, denna böljeocean,
och stegar resas upp ur schakter djupa,
och blocken lyftas upp af kran på kran,
maskinen gnisslar, vattenhjulet bullrar,
för jättesågar stöna furuträn,
och än som segeråska dånet mullrar,
och än det ljuder som ett ångestskrän.
Men högre, högre stiger ständigt verket,
och mödans heros mister träldomsmärket.

O mänsklighet, med hast mot purprad väster
vårt sekel går. Skall verket färdigt bli?
Skall snart ur dissonanser din orkester
få fram en stor, heroisk symfoni?
Skall kaos ordnas? Vreda skyar vandra
i svart och eldrödt kring ditt jätteslott,
och byggningsmännen slunga mot hvarandra
de verktyg stundom, som till frid de fått;
cyklopen, när han murar, glömmer gärna,
att äfven tänkarn murar — med sin hjärna.

[ 289 ]

Blir borgen färdig? Aldrig här. Fulländning
får ingen jordisk, ändlig byggnadsform.
Men fylla alla ödmjukt blott sin sändning,
då skall ej verket grusadt bli af storm,
då skall det tolka byggnadsherrens mening
och i sin grundform röja korsets bild,
ej söndring lösen blir men fast förening,
ty hat förvildar, kärleken gör mild;
om lag och ordning allt skall vittne bära
och stenen själf förkunna himlens ära.

2.

Himmelska röster klinga:
Kärlek skall allt betvinga,
hatet är starkt, men kärlek är större ändå.
Tornade vågor jämnas,
krossande vapen lämnas,
molnen fly bort, och rymden är åter blå.

[ 290 ]

Himmelska röster klinga:
Kärlek skall allt bevinga.
Larven blir fjäril, hoppet får himmelskt mod,
törnet skall rosor bära.
Gud vare evigt ära,
frid öfver jorden, mänskor en vilja god!