Under furor och cypresser/Astura

[ 251 ]

Astura.

Träskets dunst om febersjukdom siar,
hest om död den svarta korpen skriar,
det pontinska träsket börjar här.
Sumpig mark i täta massor drifver
korkträn, mastix, myrtnar, vildoliver;
bufflar här och hvar bland snåren beta.
Ser du tornet? Astura det är.

Medelhafvet, skiftningsrikt till färgen,
har till bakgrund mörka Volskerbergen,
Circes udde skymtar längre ner.
Enslighet och tystnad stå som vakter
rundt om dessa sällsamt dystra trakter,
hemska minnen rufva här, och himlen
svepes in i åskmoln mer och mer.

[ 252 ]

Cicero här fordom slöt sig inne
under olyckstid. Åt såradt sinne
fåfängt tröst af älskad läsning bjöds.
Härifrån till sina sista öden
bröt han upp och fann för mördarn döden.
Astura förstod dock väl att hämnas:
Här Augustus sjuknade till döds.

Längre fram ett medeltida fäste,
Astura blef giftig huggorms näste,
härd för Frangipanis svek och våld.
Judaspenningar ej här försmåddes,
här en ädel flykting grymt förråddes:
Konradin, den siste Hohenstaufen,
här för lumpet guld blef skändligt såld.

Låt oss lämna dessa olycksställen!
Het sciroccon flämtar, mörk är kvällen
och i väntan står vår vetturin.
Till Nettuno! Där är lif och löje,
en befolkning, som ger ögat nöje;
Astura, ditt minne bort vi skölja
på locandan vid Nettuno-vin.