Under furor och cypresser/Boskulla

[ 62 ]

Boskulla.

Jag sökte upp vid Averns insjörand
en gång den nejd, där förr Nicander bodde.
I vågens skvalp, i säfvens sus mot strand
hans vålnad flydda drömmar än förtrodde;
»Här njöt jag några sorgefria år,
de enda, sen jag mist Italiens vår»,
så hviskar han i våg, som stranden slår.

⁎ ⁎
⁎

Och hviskningen ilar i böljande råg:
»mitt lif är en våg».

⁎ ⁎
⁎

[ 63 ]

Här i ett litet tempel nära sjön
med sin Petrarca satt han hela dagen,
och trädgårdssångarn slog ur löfrik lönn
med dem i kapp de känslofulla slagen.
Minuten flög men aldrig glädjetom,
han glömde här sin kamp med fattigdom
och lefde upp i minnen från sitt Rom.

Men hvem är hon. som från orangerit
till svärmarn drufvor bär i korgen sakta
och säger vänligt: »Rom har kommit hit,
magistern måste klasarna betrakta?»
Det är Virginia. Med sin rösts musik,
sitt svarta hår, sin blick på tjusning rik,
hon är en skön Albanoflicka lik.

Hon blef hans sista kärlek. Ofta här
gitarr hon spelt — man så den tiden gjorde
och han har lyssnat med ett ömt begär,
som blicken kanske så ej röja borde:
när man ej bo kan sätta men är arm,
är farligt märka vågslag af en barm,
när guldet saknas, ej man får bli varm.

[ 64 ]

Och därför dolde han, om ej i blick,
så dock i ord sitt hjärtas skära tycke,
och en elegisk färg den känsla fick,
som gömdes lik ett aldrig brukadt smycke,
men själf han sagt: Det var konvaljedoft,
det var som morgonsol ur vårligt loft,
för ljuft det var, och därför blef det stoft.

Men han, som klangrik sjöng om Tassos död,
om Enzios kärlek och Napoleons strider
och som en gång åt Sveriges diktning bjöd
odödlig gullfrukt, mogna Hesperider,
nog kunde han förtjänt till tack och tröst
af fosterlandet hjälp mot tidig höst
och att ej nödgas tysta hjärtats röst!

Ty gull är värd allenast hvar sonett
af dem i Rom med konstnärshand han skrifvit,
och om man gjort hans lefnad mera lätt,
hvad kunde ej den sångaranden blifvit!
Han mycket blef, men mycket återstod,
bekymren sögo strängt hans hjärteblod,
hans glada mod blef tidigt tålamod.

[ 65 ]

Nicander och Virginia snart fått dö,
de sår, som lifvet gifvit, grafven helar.
Men än från holmen invid Averns sjö
Nicander sjunger och Virginia spelar.
O andehamnar! Främlingen, som hör
er samklang, som ej mer ett missljud stör,
välsignar sångarminnet, som ej dör.

⁎ ⁎
⁎

Det hviskar i vassen, det hviskar i håg:
»Mitt lif är en våg.»