Under furor och cypresser/Burns

←  Timret

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Burns

Fyrtornet  →

Burns.

Till Elliesland, till Mossgiel vill jag fara
på tankens vinge, som mig ofta bär,
jag vill en stund en enslig vildand vara,
vid dina stränder, ljuft besjungna Ayr.

Jag sett mig trött på konstens granna salar,
en vän natur mig lockar bort i dag,
jag längtar hän till undangömda dalar
och hör en sällsam fågels vingeslag.

Det är en trast, som sjunger ömt i granen,
tofslärkans flykt det är, ej någon örns,
det är en turturdufva, det är svanen,
det är en näktergal, och det är Burns.

O Mary Campbell, står du än på stranden,
hans Höglands-Mary, älskling af hans själ,
och viftar afsked med den trogna handen
och vet ej, att du evigt sagt farväl?

Säg, Afton, hvilar än, när kvälln förmörkar
den lätta skuggan vid din svala ström,
den fagra flickan bland de ljusa björkar
och drömmer kärleks korta sommardröm?

O Burns! Som vilda smultron vid en mila
din unga diktning gror på dunkel grund,
den som ett rådjur söker lundens hvila,
som näckros vackra, fjärrbelägna sund.

Och därför underbart din sång förfriskar
hvar själ vid dagens usla brunnar van,
och därför tyst hos dig ur snåren hviskar
med urnaturens ljud den store Pan.

Det är som tjäderhonans lockning ofta
ur yfvig skog, som skymmer himlens loft,
så starkt kan vilda pyrolan ej dofta
som dessa sångers lifskraftfulla doft.

Den första kärleken, men ock den sista,
skall fly till dig som sina känslors tolk,
dig söker älskog, som af sorg vill brista,
dig söker gladt ett lyckligt fästefolk.

Ty du har toner, rakt ur hjärtat komna,
för vemod, glädje, saknad, nyväckt hopp,
invid din höglandsström får kvalet somna
att vid dess brus som glädje vakna opp.