Under furor och cypresser/Coligny

←  Gueuserna

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Coligny

Låt honom sofva!  →

Coligny.

I nöd och fara Gud är mest oss nära,
i yttre tvång han mest vår själ gör fri,
den sorgekalk, han ger, skall läkdom bära,
och till martyr han viger Coligny.

Ej många högtuppsatta Herren kallar,
men denne ädling frejdad är och stor;
han föddes inom feodala vallar,
och konnetabeln är hans moders bror.

Hans lyckas stjärna tycktes nedergången
i St. Quentin, när han i breschen stod
och sist åt Spaniens Filip gaf sig fången,
sen först han kämpat med förtviflans mod.

Han förs till Flandern, han i häkte tvinar,
han ligger dödligt febersjuk i Sluys,
han tärs af grubbel, hvarje hopp försinar,
han tyngs af kedjor, han af plågor böjs.

Men just när tappra hjärtans kval sig öker,
ett himmelskt ljus förklarar sorgens natt,
sin hjälte Gud i löngemak besöker,
en gammal bibel Coligny får fatt.

Den boken blef i midianiters läger
för honom Herrens ark, förbundets skrin,
och bäst dess skatt han tacksamt öfverväger,
han får ett bref — det kommer från Calvin.

»Min son», så skrifver hugenottprofeten,
»dig kallar Herren till sin klena hjord.
Han dig med afsikt fört i ensamheten
att i ditt öra hviska kraftens ord.

Statt upp, omgjorda dig med andens vapen,
på allvar bryt med Babels falska prål,
och när du lösts en gång ur fångenskapen,
träd fram för Jehova i järn och stål!»

På knä föll Coligny. Hans panna, fårad
af kamp och vaka, sjönk mot golfvets sten.
När han stod upp, han var af himlen korad,
i järngrå ögon glans från ofvan sken.

Och när ur månadslånga fängselbanden
han växlats ut, omsider åter fri,
han afsvor Rom, gaf de förtryckta handen,
och ett baner blef namnet Coligny.

Han trotsar Guisernas lönmördarleder
och Katarinas florentinska gift,
men tadlar ock Navarras lösa seder:
han fått sin tukt af Herrens Helga skrift.

Hvarhelst hans tunna helskägg ses och vecken
i detta anlet, som all färg har mist,
det är för arma bröder hoppets tecken,
för ligans herrar bud från antikrist.

Sin konung trogen, lugn i mörka öden,
till Herrens Krist sitt enda hopp han satt,
hans lif var strid, och lif han fick i döden
en fasansfull Bartolomeinatt.

Hvad mer, om liket i en galge hänges?
Den vara kan, som korset, segerlott,
när den, som blott vid äreportar tränges,
för timligt ros en evig vinst försmått.

Så Herren renar alla Levi söner,
som guld och silfver, i sin degels glöd,
men ock med segerkronan den bekröner,
som varit trofast ända till sin död.

Mitt inre öra hör ännu det ringa
från St. Germain l’Auxerrois, som då,
hör skott, som lossas, vapenskrammel klinga
och lösen »Jesus och Maria» gå.