Under furor och cypresser/Diamant och daggdroppe

[ 35 ]

Diamant oeh daggdroppe.

1.

Jag säges kall och grann, och hård jag är,
jag är det hårdaste, som finns, kanhända,
men ljus jag bryter, och jag strålar bär,
som blända icke blott men ock förblända.

Invid en älskvärd barm jag öka kan
en yppig skönhets oskattbara värde,
och jag vill nästan tro, att mången man
af mig dess fägring först att skatta lärde.

[ 36 ]

Jag säges konstladt skön. Med konst ändock,
trots tusende försök, jag än ej danats.
Jag är natur, ehvad än sägs, jag ock,
och större glans än min har aldrig anats.

Jag kallas ärans ödsliga symbol,
men nöd och mörker äfven mig regerat,
jag var från början blott ett stycke kol,
tills mycken pröfning mig kristalliserat.

Nu styr jag världen. Gnistrande jag står
på furstars bröst och ler åt Cincinnatus.
Hvad är en stjärnas glans mot Koh-i-Noor?
Jag »hvad är sanning» spörjer med Pilatus.

Och du skall veta, prof jag har bestått,
jag slipats strängt af kraft, som skär och renar.
Hvad äro skaldens rosor? Drömmar blott
mot mina underfulla rosenstenar.

[ 37 ]

2.

Jag är en droppe blott, som älskar vicka
på randen af ett litet blomsterblad,
men, hur det är, sä tyckes bygdens flicka,
då hon mig skådar, blifva hjärteglad.

Mig älskar skalden, när kring dal och branter
han ströfvar kring med nystämdt strängaspel,
han är så föga van vid diamanter,
för honom är jag skön som en juvel.

Och arladaggen öfver äng och slätter
hos honom föder mången tanke skär,
som gnistra skall i tusende fasetter
och stråla mer än mången solitär.

Jag kommer ej i blåst. Det måste vara
en fuktig luft men lugn i Guds natur;
då falla mina stänk så vattenklara,
för blommor kära mer än häftig skur.

[ 38 ]

Hvi gnabbas du med mig? I jordegruset
står allt ändå i goda makters vård,
oss båda har förunnats bryta ljuset,
ej minst åt mig, fast jag ej alls är hård.

Det hårda är så armt. De rikedomar,
du skryter om, jag skapar alla dar;
den klöfveräng, den rosenhäck, som blommar,
mig sagt, att du, ej jag, är ofruktbar.