Under furor och cypresser/Edens port
| ← En gammal bön |
|
Kristna högtidssånger → |
Edens port.
1.
När Eva gick från Edens blomsterdal,
än vid dess parker hennes hjärta hängde,
hon såg med outsägligt vemods kval,
hur blixtrande kerubens klinga svängde.
Det minnet väckte sedan mången natt
den sorgsna upp från glömskans ro, att lida,
ur sömnens dvala kvidande hon spratt
och ensam var ännu vid Adams sida.
Men när hon hägra tyckte Lifvets träd,
då himlens måne tände gyllne lampa,
hon mindes löftets ord, att kvinnans säd
en gång skall ormens hufvud söndertrampa.
»När skall det ske? Hvad har jag arma gjort!
Här i min lustgårds ställe vidgas heden.
Hvem öppnar åter paradisets port,
hvem återför mig till mitt slutna Eden?»
Och Evas barn sen dess i seklers lopp
ha klagat jämt, att väktarn dörren stängde.
Väl tycktes stundom Eden blomma opp —
men hindrande kerubens klinga svängde.
2.
I allt hvad stort, som handlas eller skrifs,
sin del har än ett flyktadt Edens minne,
som ej af lifvets flygsand undandrifs,
men blommar innerst i hvart hemsjukt sinne.
Det ger oss andra mått än tidens mått,
det hviskar: mänska, du var änglars like!
Och hvarje verklig skald förnimma fått:
Af denna världen ej är ljusets rike.
Det minnet plötsligt som en mild musik
till lif fördolda andekrafter trollar,
det gör vår ande säll men vemodsrik,
det helig längtan men ock oro vållar.
Det kommer ljuft som vårviolens doft
och gör att hjärtats flydda vår vi sakna,
den arma Psyke trår från mull och stoft,
och hennes alla barndomsminnen vakna.
Men hvarje skald, som denna känsla sport
och sett, hur härligt paradiset hägrar,
har ock, som Eva, sett, att vid dess port
keruben står, som ingång dit förvägrar.
Och därför stannar språket långt bakom
det mål, dit dunkel aning sångarn drager.
Hur lycklig han, om i hans strofer kom
en mattad strimma blott af Edens dager,
En strimma, varsnad mellan fjärran berg,
en skymt af fri natur för lifstidsfången,
en blekröd glans, som lånar dikten färg
af svanor, seglande i soluppgången,
En liten utsikt bland cypressers trän
till blomsterängar, barndomsfrid, försoning,
till syskonandar och till fadersknän,
till första hemmets öfvergifna boning!
3.
Den yttre porten står vid korsets stam,
den är så låg, du måste djupt dig böja.
En väg sig öppnar, mörk och allvarsam,
beväxt af malört, höljd af dimmors slöja.
Den går till törnedal, till öde hed,
men stundom dunkelröda rosor spira,
och hvita liljor öfver vandrarns led
ibland ett hvalf af doft och renhet vira.
En sång, mer skön än tunga tolka vet,
förnims ur dunklet: hjälten oss förlossat,
det löfte, Eva fick, är verklighet,
af kvinnans säd är ormens hufvud krossadt.
Den yttre porten väl är låg och trång,
men utan den till målet ingen hinner,
och väl är vägen mödosam och lång,
men den, som tåligt går, härberget finner.
Den inre porten morgonrodnadsröd
ur fjärran vinkar. På dess krön är skrifvet
ett heligt ord, som mänskor kalla Död,
men som af andar kallas rätta Lifvet.
Och den kerub, som stod vid Edens dörr
i släktets morgon, vid de ljusa landen
oss möter än, men har ej svärd som förr,
blott fridens gröna välkomstpalm i handen.
_(page_150_crop).jpg)