Under furor och cypresser/En gammal bön

[ 131 ]

En gammal bön.

Från far och mor den bönen gått,
den höjts i armodstjäll och slott,
den ljuder allvarsfull och skär
om »Gud som hafver barnen kär».

Må aldrig stämma blifva spord,
som pjoller kallar dessa ord!
Ve öfver den, som hånar djärf
de spädas bön och änkans skärf!

De goda änglar skåda på
de knäppta barnahänder små;
den Gud, hvars hand all världen bär,
dock »ser till den, som liten är».

[ 132 ]

En stjärnas gång, en barnasjäl
Han styr och leder lika väl,
och »hvart vår värld och lycka vänds»,
vår gifna lott af Honom sänds.

Sänk vördnadsfull ditt hufvud ned
vid bön, som genom ätteled
har hörts vid helgad aftonstund
i svenska hemmens trefna rund!

Och har du själf ett barn, så bed
den bönen djupt ur hjärtat med;
om ej, så stäm dock upp dess ljud:
du är ett litet barn för Gud.