Under furor och cypresser/En syn

←  Racines död

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén En syn

I mulna stunder  →

En syn.

Jag från teatern kom. Ännu i örat lekte
en fager melodi, som själ och sinnen smekte:
Don Juan öfver tiljan gått,
man hört Masetto än, som förr, Zerlina banna,
som straffande kerub stod sorgsen donna Anna
i äfventyrarns sköna slott.

Jag mandolinen sett, som gömdes under kappan,
jag marmorstegen hört af guvernörn i trappan,
jag sett förförarns hemska slut.
De silkeslena ljud, de pärleklara sånger
min håg förtjuste än: de sjungits tusen gånger,
men aldrig dock de slitits ut.

I sömnen än jag gick bland dessa rosengårdar,
i månlyst grafkapell, bland dödens helga vårdar,
i nöjets gästuppfyllda sal.
Än sorglöst sinnlig ljöd den yrande musiken,
än som en orgelklang ur dolda anderiken
och än som söderns näktergal.

Alltmer jag blef berörd af dvalans vallmospira.
»Ah, perfido!», ännu sjöng, klagande, Elvira,
men därpå allt blef äter tyst,
medvetandet sjönk ned i glömskans djupa floder,
i denna ljufva ro, som föds, då dödens broder
vår panna mildt, barmhärtigt kysst.

Då stego bilder upp ur drömmens dunkla vågor,
jag vaxljus glimma såg med bleka altarlågor
och kände rökelsens arom.
Korgossar böjde knä i rödt kring något altar,
där, purpurhöljd, en präst en kommunion förvaltar,
jag var i Burgos’ jättedôm.

En skara, klädd i hvitt, af unga konfirmander —
finhylta telningar af högtförnäma grander —,
jag såg i kyrkans skumma kor,
en blomstrande parterr, små vackra Kristi-brudar,
med mödrar rundt omkring i svarta sammetsskrudar
och i mantillors spetsnätsflor.

Vid fromma hymners ljud, i hvita vaxljusglansen,
prelaten kalken tog, han lyfte upp monstransen
inunder blodröd baldakin.
En mystisk skälfning for igenom unga leder,
ett stilla skimmer föll från gyllne amplar neder
på hvitt och svart och karmosin.

När hostian skänktes kring af sakramentsutdelarn,
en högväxt man kom fram med ens vid tvärskeppspelarn
i atlasdräkt och svart barett;
hans lystna blick besåg de knoppande behagen,
en vällust grym och djärf han bar i anletsdragen,
han log men på demoniskt sätt.

Magnetiskt snart till sig han drog hvar moders blickar,
åt hvar señora, se, han skälmskt god mening nickar,
de minnas säkert honom än!
Nu genom fönstret skalf en blixt med stark belysning,
de sågo, hvem han var, med outsäglig rysning:
de känt Don Juan väl igen.

De alla honom känt i djupt begråtna stunder,
hans lavaeld för dem förödt ett Edens lunder.
Skall deras barn han krossa ock?
Han deras tankar såg kring honom smärtsamt stanna,
hans öga brann af fröjd, och vid hans bleka panna
sig ormlikt ringlade en lock.

I svimning föll en dam. Hans kalla hånskratt hördes,
den fromma mässans helgd af äreskändarn stördes,
fram folket bröt i raseri,
men han med draget svärd, trots vilda hämnderopen,
sig skar, af blixtar lyst, en väg igenom hopen
och sjöng en skamlös melodi.