Under furor och cypresser/Geoffroy Rudel
| ← Bernard af Ventadour |
|
Rambaud Vaquiéres → |
Geoffroy Rudel.
1.
Han sett en gång vid hofvet i Toulouse
dess undersköna telning Melisenda:
Det blef som unga västanvindars sus
utöfver rosengårdar förr ej kända.
Det blef en vår i vaknande natur,
magnet, hvars kraft han ej kan öfvervinna,
fast han ännu är fattig trubadur
och hon det fagra Tripolis’ furstinna.[1]
Han minns, när hon från vinlöfsprydd balkong
med vemod hörde toner fran hans luta
och, när han sjungit ut sin skönsta sång,
en stämma hördes: »Du får än ej sluta.»
I Palestina född, pä gästning blott
hon uppsökt sina provençalska fränder
och återvände till sitt pilgrimsslott
och mullbärslundarna på Syriens stränder.
Hon var en typ af österländskt behag:
en mun, där trånad kring hvar linie smyger,
två sammetsveka ögon, fina drag,
en vårlig barm, som röjs ur silkestyger.
En hy ej blomsterrik men varm ändå
och mättad djupt af orientens fägring,
gazellens gång och fötter barnsligt små —
så bilden står inför hans syn som hägring.
Han hört, att med en kejserlig Komnen
hon blifvit vigd men snart med skymf förskjuten
och återsett sitt Syrien, lika ren
som förr hon var, men till sin ande bruten.
Från lastbar makes lefnadströtta famn,
ett rof för byzantinska brott och ränker,
hon sändts tillbaka till en syrisk hamn,
och nu som Karmels jungfruros hon blänker.
Och hennes fägrings rykte ofta går
till stranden af Gironde, till trubaduren:
då slits förbindningen från gamla sår,
för trång för sångarfågeln kännes buren.
Till Syrien trånar Geoffroy Rudel,
af febereld hans dunkla ögon skina,
när vid Garonne han sitter mången kväll
och suckar, kvald af längtan: »Palestina!»
Den sorg, hon haft, de bittra rön hon gjort
för kärlek öppnat hennes själ kanhända?
Det afstånd kanske nu är mindre stort,
som skiljer trubadurn från Melisenda?
2.
»Herr Geoffroy, ni måste fara»,
så läkarn sade, »allt är slut,
för lifvets längd jag ej kan svara,
men dröj ej mer, ej en minut!
Ert bref har gått, hon väntar eder,
till färd er farkost vingen breder.
Så trogen kärlek röra bör
den sköna dam, ni brinner för.
»Herr Geoffroy, ni än kan hinna,
ni några månader har kvar:
Så låt hos Tripolis’ furstinna
förflyta edra sista dar!
Af sorg, som dolts, er sjukdom väfves,
ni kämpat mot, fastän förgäfves,
men om er sorg en sjukdom är,
en syrisk balsam väntar där.»
Man ned den trötte sångarn förde
till skepp, som segelfärdigt låg.
När böljans skvalp han åter hörde,
han blef förtröstansfull i håg.
Med snäckprydd hatt, i pilgrimsdräkten,
han stod så blek i morgonväkten
men sade, nästan segerviss:
»I Tripolis, i Tripolis!»
Och tiden gick vid böljegången,
som alltid söfde den som led,
hans tidsfördrif ännu var sången,
och gamla lutan än var med.
Han sjöng i aftonsolens lågor
på blåa Medelhafvets vågor,
besjöng sin krigarlefnads lopp
och hjärtats allra sista hopp.
»Att jag, som älskat stål och pansar,
skall värnlös stå mot Amors skott!
Att jag, som trotsat svärd och lansar,
obotligt sår i hjärtat fått!
Men mer än någon oväns klinga
två ögons eld förmår betvinga.
Som tapper man jag prisats stort,
två läppars glöd mig dock förgjort.»
Det snart kom storm, och skeppet vräkte,
och febern hos den sjuke brann,
och enda läkedom, som läkte,
var svar, att snart man Syrien hann.
O lefnadsvåg, som snabbt förrinner!
O lefnadslampa, som förbrinner!
Rudel står matt vid skeppets stam ...
Skall lefvande han hinna fram?
Då steg ett rytande från hafvet,
det reste sig till torn, och snart
låg skeppet afgrundsdjupt begrafvet
men lyftes skyhögt strax med fart,
och masten bröts, och skummet yrde,
på klippan brigantinen styrde,
den som ett nötskal splittrad var —
och Tripolis man hunnit har.
3.
Vid stranden i väntan stå kvinnor och män,
de sett, huru skeppet har gungats.
Nu finnas däraf endast spillror igen,
på land har besättningen slungats.
Där ligger Rudel, och ur kvinnornas led
går Tripolis’ ädla prinsessa,
hon lutar mot döende sångarn sig ned
och stöder med handen hans hjässa.
Hon säger: »Haf tack för din kärlek och tro,
du furste i tonernas rike!
mot älskande barm haf i döden din ro,
min väntade herre och like!»
Han hviskar: »Min lefnad har runnit sin kos,
som strömmar förrinna så strida.
Du lilja från Saron, du Libanons ros,
hur ljufligt att dö vid din sida!»
I kyssar på kyssar hon fångar hans själ,
som sliter det jordiska bandet.
Till sist han sig reser och ropar: »Farväl,
väl mött i det heliga landet!»
Korsriddare förde i slocknande kväll
hans stoft till den syriska borgen,
vid sångarebåren i ensligt kapell
stå vakt Melisenda och sorgen.
Pilgrimernas slott åt pilgrimen beskär
sin fristad, och klockorna ringa.
I tonart från Syrien, melodisk och skär,
så sånger af kvinnorna klinga:
4.
»Mer mäktig kärlek är än stora vatten,
ej strömmar kväfva hjärtats djupa röst.
Jag hör din stämma, träder ut i natten
och lägger tyst ditt hufvud mot mitt bröst.
Min vän är min, jag hans skall evigt blifva,
hans kärlek som baner mig skydda skall.
Min kropp och själ jag velat honom gifva,
han skall mig äga bortom tidens svall.
Jag hört en röst: Låt upp, mig vågor skölja,
låt mig få hamn i trogna armars vård!
O älskade, som förts på vredgad bölja,
kom till din brud i syrisk rosengård!
Se, vinterns tunga dag är snart förliden,
och turturdufvan höres snart på nytt.
Vak upp, min vän, nu nalkas sommartiden,
då alla stormar, alla sorger flytt.
Jag hört en röst: Mitt Karmels unga lilja,
gazell från Hermon, följ mig stilla hem!
O Sulamit, oss intet mer skall skilja,
jag skådar tornen af Jerusalem.
Som ett signet mig lägg till hjärtat nära
och flytta snarligt till mitt tysta tjäll» ...
I salomonska toner så de ära
sin sorgsna fru och Geoffroy Rudel.
_(page_77_crop).jpg)
- ↑ Tripolis eller Tripoli (Tarabulus) vid foten af Libanon i Syrien var ett korsfararlän under en del af medeltiden.