Under furor och cypresser/I mulna stunder
| ← En syn |
|
Anderöster → |
I mulna stunder.
1.
Mörkeklef.
I Kinnekulles famn en dunkel gömma
dig bjuder tyst fördrömma och förglömma
hvad lifsbekymret skänkt af lönligt ve.
Den svala grottan och den djupa grönskan
belöna enslingens och skaldens önskan,
i klyftan trifves sagans goda fé.
Å grund, som klara vattenådern väter,
vid Mörkeklef
du, höljd i stilla skymning, ljuft förgäter
de sår, dem kvalets tagg i hjärtat ref.
I löfverkshängens huldt förtrogna skugga
små vackra visors lätta flöden dugga
med bot för hemlig oros febersvall.
Till skydd sig träden kring din fristad sluta,
och skogens dufva gensvar ger din luta
i kapp med källans sorlande kristall.
Kring bergets trappor goda genier vakta
vid Mörkeklef,
ur snåren sångmön kastar till dig sakta
sitt länge återhållna kärleksbref.
Nu dallrar aftonglöd i bladens skuggning,
och genom skogens smala undanhuggning
i solnedgången skimrar Leckö slott
från Vänerns andra sida, hvitt och öde;
dess forna herrar hvila bland de döde,
dess lycka är, som din, ett minne blott,
men äfven minnet frid och ro bereder,
när med sin lott vår håg försonad blef,
och aftonhimlen skära dagrar breder
kring Mörkeklef.
2.
Lifvet.
Ett värf med djupaste allvar skött,
af pris men oftast af klander mött.
Månghundra törnen, en liten ros.
Ur moln en solglimt, som flyr sin kos.
Bland tusen hedar ett vattensprång,
bland korpars läten en koltrasts sång.
Bland hårda sinnen en älsklig själ,
som ur det tysta dig menat väl.
Till sist en kulle, som skottas opp,
ett hvilorum — och ett himmelskt hopp.
3.
Sångarns fara.
O, min Gud, till kväll det skrider
för min dag kanhända snart,
timme efter timme glider
undan med omärklig fart,
och jag vänta kan den bleke
härold förr än mången ann,
ty jag nött min lefnads veke
så, att oljan snabbt förrann.
Natt, som Du till ro oss sände,
ofta sett min lampa klar,
och den dag, som återvände,
kanske lika sträfsam var.
Och ändå, hur stort än nitet
var att fylla kallet väl,
ett står kvar som brist: för litet
har jag offrat på min själ.
Kunskapstörst jag ägt, jag slukat
ört från mången visdomsgård,
men för litet har jag brukat
hvilan i ditt tempels vård.
Mina tankar, ack, beforo
mången väg blott för att få
dämpa andens inre oro,
hvilken aldrig stillas så.
Innerst nog jag alltid litat
till ditt heliga förbund,
innerst jag mitt ankar nitat
i ditt väsens ankargrund,
men för litet jag i handling
omsatt hvad som skald jag drömt,
och min stundande förvandling
alltför ofta jag förglömt.
Lidit har jag nog, jag sträfvat
för hvad stort och sant jag höll,
ej för yttre hot jag bäfvat,
ej på knä för hatet föll,
men i sångarns bröst en fara
finns, som döljs af vallmokrans,
och i fantasiens snara
snärjes tidt hans andes sans.
Dikt och verklighet förblandas,
verklighet får diktens färg,
och den dag förgäts, som randas
endast på ditt helga berg.
O, hur svårt den klarhet ena,
som är stilla hjärtans del,
söndagsron, den evigt rena,
med en diktnings regnbågsspel!
Dock i själfva irisbågen
solen finns, dess verk den är,
och den brustna sångarhågen
om sitt ursprung vittne bär.
Bäfvande till dig ur gruset
ser jag upp med stilla bön:
låt en gång mig skåda ljuset,
där all sanning ock är skön!
4.
Resstämning.
Mitt fartyg är färdigt att fara.
min packning är redan ombord
och bildad af önskningar bara,
som gälla en främmande jord.
Så litet är nu, som mig binder,
och ingen, som önskar mig kvar.
Snart faller hvart hämmande hinder,
och bort öfver djupen jag far.
Jag vandrar en stund blott på stranden
och väntar den sista signal.
I sjöluft får bada sig anden
och pannan från feber bli sval.
Skall snart ej min timme bli slagen
till färd öfver svallande sjö?
Får snart ej i Arkipelagen
jag skåda Felicias ö?
Det rycker i ankaretågen,
och skeppet till segling har lust,
så spritter det äfven i hågen
af trånad från sorgernas kust.
Ej kvar nu kan något mig locka,
tillräckligt har lidit min själ —
nu ringer den anade klocka,
ombord får jag stiga, farväl!
5.
Ensamhet.
Min tystnad unnen mig! Jag er det larm förunnar,
som eder glädje är, ert jämna tidsfördrif.
Hvad gör jag er för ondt, om jag frän yrans brunnar
till ungdomskällan flyr och dricker nyfödt lif?
Er trefnad bruset är på gatan, i salongen,
jag älskar vid en strand att se pa solnedgången,
i stillhet kommer dit min tröstarinna sången,
den vilda blomman ler frän kanske mager vret,
men med en egen doft, som födts i ensamhet.
Jag tappar bort mig själf i edra festers vimmel;
där fullt det är af stoj, jag mest min själ känt tom,
i ert Kosmopolis man ser ej haf och himmel,
ej skogens kolonnad, ej diktens helgedom,
förflyktigadt blir allt. Jag mer än dagens skvaller
har fågelsången kär, mer skön än bordskristaller
är insjövågs kristall, där månestrålen faller;
förmer än all den ståt, som stöter i trumpet,
är landtligt enkel ro i fridlyst ensamhet.
Sin gran har trasten kär, sin bok har näktergalen,
löfsångarn har sin björk, jag älskar alla tre.
En näckros har sin sjö, en bäck är kär för alen,
mitt öga gläds med dem och tröttnar ej att se.
Den lund jag känner väl, där vild konvalj sig gömmer,
den äng, där nattvioln sin starka vällukt tömmer,
den å, invid hvars brädd förgätmigejen drömmer.
När jag fick andas ut och arbetsbojan slet,
jag gick till dem och njöt i ostörd ensamhet.
Ej verklig fröjd I känt och verklig sorg ej heller,
I, som, att allt förströ, hvart intryck plånen ut!
När jag är glad, min gång jag ut till landet ställer,
och jag hugsvalas där, när lyckans dag är slut.
Jag morgontidig är och gläds i gryningstimma
att daggjuveler se på hvarje grässtrå glimma
och solens klot, som höjs ur flor af ullig dimma.
Likt dimman, minnet flyr af motgång, slit och stret,
och mornad anden blir i tidig ensamhet.
Är jag så ensam då? Jag äger mina tankar.
Ha'n I en tanke kvar, som ej I snabbt förödt?
Så unnen mig den hamn, där tyst jag kastar ankar,
det stillande förband, som läkt mig, när jag blödt!
I aldrig än förstått, hvad sångarns själ behöfver,
I älsken spelets nog, men sällan ängens klöfver;
ej vågens aftonskvalp, en tung supé er söfver —
Jag har min smak för mig, och gör jag alls förtret,
om från er ödslighet jag flyr till ensamhet?
Jag kan, ock jag, ibland som hvila söka nöjet
men ej i stora lag, blott i förtrolig rund,
där ej förtalet tåls men väl det goda löjet,
och helst musikens fé bevingar kvällens stund.
Vill du gå med mig ut, så smaka fyllda bägrar
mig ej, där hvarje plats den granna värld belägrar,
men mycket mer i lund, där Bellmans minne hägrar
och gröna ekar stå. Jag är ej tvär asket
men — tag ej många med: jag älskar ensamhet.
Men ofta sker det ej. O vän, min tid ej räcker,
du intet göra har, jag göra har för två,
min lampa tidigt tänds, och sent jag lampan släcker:
det sker af plikt ej blott, att skingra moln också.
Mitt ädla sällskap är de store vidtbekantes,
Homers, som jämt är ung, den ständigt djupe Dantes,
och hans, hvars skämt är vist, min älskade Cervantes'.
Jag är, fast ej till växt, till mödan dock atlet,
kritikens värf mig tyngt, jag stärks af ensamhet.
Är jag af sträfvan trött, min tillflykt är naturen,
min tröst en aftonbön, min styrka är ett kors.
Jag älskar Sveriges bygd, den allvarsamma furen,
den stilla tjärnens rand, den strida bergslagsfors;
i Varnhems ro min själ ej orons pilar hitta,
Vadstenakyrkan högt förtäljer om Birgitta,
vid Alvastra ruin jag kan i timmar sitta
försänkt i minnets helgd, som stum anakoret,
och sus från Ombergs höjd gör skön min ensamhet.
Jasminer strödde ut den rusande aromen
ur mången trädgårdshäck, när, lutad i min vrå,
jag på en ensam bänk i Linköping vid dômen,
med andakt mången natt hört midnattsklockan slå. —
På Kullen vore godt att riktigt bo och bygga:
så snabbt, som skaldens dröm, där skymta rådjur skygga,
och Skeldervikens brus vill nattens sömn betrygga,
och invid fyrens fot gå hvita lamm i bet,
och Arildsläge ger idyllisk ensamhet.
Mig Sverige mer är kärt, Italien mer bedårar,
min tanke flyger än till Roms sublima mark,
till minnets änkesorg bland Palatinens vårar,
till San Onofrios höjd, till villa Dorias park.
Väl är Sorrento skönt, där Capri syns i väster
och man vid stranden lyss till golfens anapester,
men med ett band mer fast mitt sinne Nemi fäster,
för mig har Forums rymd en starkare magnet,
min ensamhet har kär Campagnans ensamhet.
Så fostrad blef min sång. I afskildhet den närdes,
den slog först långsamt ut men lyckliggör min höst.
Att blända mängdens syn min diktning knappt beskärdes,
kanhända dock att ge åt några sinnen tröst.
I kvällens skymning snart min pilgrimsväg försvinner,
min våg alltmer och mer bland poppelskuggor rinner,
min bleka stjärnas eld i sinom tid förbrinner,
men den en stjärna var, ej irrande komet,
den gick sin väg för sig och brann i ensamhet.
Det kall, jag fyllt, var svårt. Jag kastades i striden,
i strid jag skördat hat men stod mitt ödes kast,
och man en gång skall se, när dag för mig är liden,
att egensinne ej men åsikt gjort mig fast.
Jag ej förgäfves stridt. Jag fått en vårdkas tända.
Den skulle utan mig ha tändts ändå kanhända,
men det behagat Gud min svaga arm att sända.
Hvad kval jag haft, jag dolt, men han det ser och vet
som för mig hem till sig på stigen ensamhet.
6.
Julsägen.
Det sägs, att klockor, som i forna tider
ha sjunkit djupt i oceanen ned,
dock när till helig juledag det lider
med andra klockor börja klinga med.
Ur famn, där krossadt fartyg blef begrafvet,
när stormen kom och hvarje kätting sprang,
man hör vid juletid kring skumma hafvet
de sjunkna klockors underbara klang.
Så djupt, så doft i månget sorgset sinne,
där hoppet sjönk i fridens skeppsbrottsstund,
en sjunken klocka slår, när jul är inne,
med himmelsk maning ur förborgad grund.
7.
I morgon.
Håll ut, håll ut i tålamod
och aldrig svik din fana,
ty genom eld och vattuflod
du måste väg dig bana.
Din åsikts maning akta mer
än världens vrånga domar!
I natt ett ösregn strömmar ner,
i morgon ängen blommar.
Om styfsint mängden nämner den,
hvars kraft ej hot kan rubba,
o vet, att ljusets riddersmän
skall trofastheten dubba.
För huggormstand och lejongap
ej kämpen fruktan eger,
i natt har strid vårt ridderskap,
i morgon få vi seger.
Om — tyngst af allt — du misskänns ock
af dem du älskar mycket,
så följ din Herres bud ändock
och ej det egna tycket!
I natt vi gå med pilgrimsstaf,
i morgon palmen vinnes,
i natt är färd på stormigt haf,
i morgon hamnen hinnes.
När allt ditt verk förvrids ibland
och lömskt förtalet sprides,
hvad mer, om blott ur tålig hand
ej ljusets klinga vrides?
I natt du nås af ilskans agg,
i morgon högtid firas,
i natt dig sårar tornets tagg,
i morgon rosor viras.
När mycket ensam här du är
och öfvergifven blifver,
en stor, osynlig andehär
dig likafullt omgifver.
I natt du somnar in i sorg,
och sömnen glädje saknar;
i morgon i din faders borg
du, sällt förundrad, vaknar.
I dag är törst, i morgon släcks
den ljuft af källsprångsflödet;
i dag är nöd, i morgon räcks
det eftertrådda brödet.
I natt du hör demoners hot,
i morgon änglars hälsning;
i natt fall ner i bön och bot,
i morgon kommer frälsning!
I natt är lifvet kallt som is,
det arma hjärtat fryser;
i morgon öfver paradis
med värme solen lyser.
I natt till vapenbrak och strid
oss manar krigstrumpeten,
i morgon kommer stilla frid
från djupa evigheten.
Så fäkten, värnen mur och vall,
I harneskklädde, fäkten!
Snart öfver jorden bräcka skall
den stora morgonväkten.
I natt från Sion klagoljud
bland sköldars rassel ljuder,
i morgon sina trogna Gud
till Lammets bröllop bjuder.