Under furor och cypresser/Inledningsord vid Svenska akademiens högtidsdag år 1894

[ 280 ]

Inledningsord

vid Svenska akademiens högtidsdag år 1894.

Det år, som stupar nu till hvila ned,
är minnesår för åttiårig fred;
om krigets örnar gästat andra länder,
om andras åkrar fuktats rikt af blod,
har intet örlig nalkats svenska stränder.
Sin hyllnings blomma tacksamheten sänder
i seklets afton till Karl Johans stod.
Han och hans ätt, hvad storm än skakat tiden,
åt Sverige vårdat axbekrönta friden,
som — äfven den — sitt ansvar innebär
men hägnar odlarns skörd och helig är.

[ 281 ]

För hvarje hjärta har det år, som flutit,
haft solig fröjd men äfven åskors slag;
om sällhet gifvits, ej bekymmer trutit:
så är naturens gång, försynens lag.
Så många andar dolda sorger trycka,
men, o, det finns ock mången ödmjuk lycka;
ett godt är glädjen, om den ej förhäfves,
och sorg, som renar, kommer ej förgäfves.
Men ett är visst. Förgänglighetens svall
allt timligt drabbar eller drabba skall;
den minsta ros, i enslig däld fördröjd,
blir snabbt af dödens härjning undanröjd,
men ock den ek, som skuggat vida land
och bröts i förtid af på Tauriens strand.

Bland tusen stjärnor, som i kvällen brinna,
en strålar har, som andras öfvervinna.
Så röd som Mars men ock serafiskt skär
med drag af julens ljus den stjärnan är,
den lyser öfver landen, öfver hafven,
med mäktig glans från stilla kungagrafven,

[ 282 ]

kring oss sitt skimmer nyss den slösat har,
ur tidehvarfvens djup den glimmar klar,
och trenne sekel bilden ej försvaga
af Gustaf Adolfs ljusa kungasaga.
I fred och krig han öppnat nya banor,
i nya former rikets skick han göt,
och samma hand, som under bragdens fanor
i bön om klingans fäste hårdt sig knöt,
för vett och odling fria vägar bröt:
Han kom med svärdet och med krigarpsalmen
men ock med boken, Temis’ våg och palmen.

I gossens sinne röjdes hjältens håg,
hans barnafot för ängens orm ej räddes,
af mannens häl en ormahär beträddes,
mot draken gick Sankt Görans riddartåg.
Omkring hans vagga hatets yngel hväste,
partiers skum kring Sveriges kuster fräste.
Väl nyss ett möte stadgat folkets tro,
men intet slag än stått vid Stångebro,
och vantron vigde dolkar på sitt altar
från Rom till Rhen, från Diana till Gibraltar.

[ 283 ]

Då stod han upp. I väldets mörker lyste
hans morgonrodnad öfver jorden rent,
och under kyllret hjältehjärtat hyste
den stora Vasa-släktens arf förent.
Han, som kung Gösta, visste nog befalla,
och själfsvålds ogräs ej han frodas lät,
men mer med hugstor huldhet vann han alla,
mer solskensblidt var härskarns majestät,
ej lynnets blixt var nådens regn förutan.
Af Erik tog han oron ej men lutan,
af Johan grubbel ej men kunskapstörst,
och af sin far, bland Vasas söner störst,
ej hatet, hämnden eller bödelssvärden,
men väl den syn, som spanar öfver världen.
All söndrings split, allt aggets bittra svall
hans öppna kungasjäl försona skall,
och ättens rika krafter sammansmälte
i adlad form hos sjuttonårig hjälte.

Hvi spörja: Var det statskonst eller tro,
som honom dref från granomsusadt bo
till jättestriden på de tyska fälten?
Förent var fältherrhåg med lutherdom,
den tappres stora själ var ödmjukt from,
martyren slumrade i Svea-hjälten,

[ 284 ]

hans lagrar lindades med palmer skönt,
den glob, hans öga såg, var korsbekrönt.
Han var den siste i den stora skara —
och ej blott sist, tillika störst han var —
af dem, som lyfte mot Hispaniens fara
de fria folkens strålande standar.
Oranien, Coligny, Elisabet,
den fjärde Henrik, mördad, när hans snille
det stolta Habsburgs makt betvinga ville,
ha fått sitt verk, om ock på annat sätt,
besegladt, segerhöljdt på Lützens slätt.

Man sagt, att, när vi hylla stora minnen,
med skrytets dryck vi söfva svenska sinnen,
och vore så, då vore faran stor.
Men nej, vi vilja för det verk, vi verka,
vår kraft af höge andars hågkomst stärka
vid vapenvakt i ärans riddarkor.
De otacksamma folken måste falla,
att vörda ädle fäder höfves alla,
och fastän segrar bytts i nederlag
och Sveriges stormaktstid är graflagd vorden,
en röst oss når från hjältens sarkofag:
Det folk bör styrka äga än i dag,
som varit med en gång att frälsa jorden.

[ 285 ]

Den konung, som vår taffelrund har danat
och hjärta bar för sång och strängaslag
och tänkte stort om Sverige, högt oss manat
att årligt fira Gustaf Adolfs dag.
I år ett böljebrus från skilda zoner
har föregått den enkla hyllnings toner,
som nu besjunga varmt men ekolikt
ett minne mer än andra minnen rikt.
Ett samfund, som är svenskt, kan ej förgäta
att diktens krans kring herosbilden fläta,
och Gustaf Adolfs ord för hvarje bröst,
som än ej isats af förtidig höst,
förkunna med en evigt vårlig styrka,
att »Sveriges majestät och Herrens kyrka
väl äro värda, att ännu därför
man ärligt strider och med mandom dör».

Gif akt: ej Sverige denna gång stått ensamt,
för mänskligheten minnet var gemensamt.
Med tornets slag från Riddarholmens ö
förenas stämmor bortom Östersjö,
från hertig Bernhards Weimar toner klinga,
Sebaldusklockan hörs från Nürnberg ringa,
Koraln kring Lützens slätter brusar fri,
och Wartburgs skogshöjd stämmer in däri,

[ 286 ]

och allt hvad protestantisk tunga eger,
förkunnar hjältens lof och ljusets seger.
Det barn, som födts på Stockholms kungaslott,
Germaniens fria minnesgärder fått,
ett oförgängligt ryktes andefinger
kring hjältens bild nationer sammanringer,
och vi ha sett — om ock en flyktig stund —
för minnet hägra hvad en gång han drömde,
den största tanke kungaanden gömde,
ett ädelt protestantiskt folkförbund
på samfäld tros och samfäld bildnings grund,
där en och hvar sin egenart bevarat;
mot Sveriges känslor trosförvanters svarat,
vårt sinne lyfts från stundens lilla kif
vid tanken på ett stort, odödligt lif,
vi fått en fläkt af himmelsk kraft förnimma,
och vi ha känt i högtidsjublets timma,
att Gustaf Adolfs graf bland Stockholms skär,
ack nej, hans tro, som faror öfvervunnit
och skönast i hans offerdöd har brunnit,
vår odlings mäktiga palladium är.