Under furor och cypresser/Junidagar

[ 3 ]

Junidagar.

1.

I lilla Trianon pa gröna gräsen
i kväll förents ett litet lustparti;
den unge svensken med sitt fina väsen
tycks korad ut att allas gunstling bli.

I schäferhatt och smyckad till herdinna
med honom går Marie Antoinette,
ett vackert habsburgskt ögonpar tycks brinna
af välbehag, och kinden purpras lätt.

[ 4 ]

Hon harmlöst gläds åt vackra junidagen
och gläds åt denne unge kavaljer,
som mer än fransmän är tillbakadragen
men har så älskvärdt, ridderligt maner.

Man sett eremitaget, mejeriet,
man i en konstgjord grotta stigit ned,
och på en plan invid orangeriet
en menuett man dansat till och med.

Fast dagen sjöng på allra sista versen,
man ville dock ej hämma nöjets lopp,
och vackra drottningsmunnen bad gref Fersen
att några nya lekar finna opp.

Då fick man se en syn. I stela parker,
belysta nu af aftonsolens glans,
vid bygdevisans ljud från skog och marker
det glada hofvet trådde högsvensk dans.

[ 5 ]

Man »skära, skära hafre» ystert lekte
vid lilla Trianon i kvällens glöd,
hvar pudrad lock idyllisk västan smekte,
»när hvar tar sin, så tar jag min», det ljöd.

Det ovant var, men det var mycket roligt,
hvar hofdam svängde glad sin röda klack.
Vid lekens slut gaf drottningen förtroligt
sin hand till kyss åt svensken med ett tack.

[ 6 ]

2.

Än grön står parken, skapad af Le Nôtre,
men åren flytt och åskan mullrar styggt,
den tjugonde i juni kommit åter,
ett härskarpar sig reder tyst till flykt.

Om några dagar skall man kanske vara
i trogna truppers hägn vid Montmédy,
men under vägen hotar dödlig fara
och, om man upptäcks, ett conciergerie.

[ 7 ]

Man utför slottets trappor varsamt smyger
i skilda grupper, hvarje fjät tas lätt:
spioner lyss till fras af klädningstyger,
i hvarje vrå kan möta La Fayette.

Man gömmer hufvudet vid gatlyktsblossen,
ur gränder hör man vilda massors skri,
omsider har man hunnit till karossen,
som gömts i en faubourg, och stiger i.

Gref Fersen, klädd till kusk, tar vagnens tömmar,
hans raska hästar trafva undan gladt,
och allt går väl och ljusa frihetsdrömmar
förmildra oron denna juninatt.

Men i Bondy — så är kung Ludvigs vilja —
skall Fersen lämna vännerna ändå,
försiktighet dem bjuder så sig skilja:
man upptäcks mindre lätt, då man är få.

[ 8 ]

Han lydde men med ångest. Än vid randen
af vägen stod han, när de rest förbi,
och hörde vagnens dån — och höll i handen
en medaljong med kvinnlig hårlock i.

Han far till Mons. Förrn dagen är förliden,
han väntar bud att möta dem igen.
Men ödet vändt sitt vagnshjul under tiden:
man fängslat kungaparet i Varennes.

[ 9 ]

3.

Den tjugonde i juni kommit åter,
men nitton år försmält som fjolårssnön.
Som åska Mälarstadens mummel låter,
och folkets brus som storm på vreda sjön.

Karl Augusts likfärd hålls. Kring katafalken
sig processionen ordnar vid Hornstull,
i galavagn ses bida riksmarskalken,
på taket grefvekronan syns i gull.

[ 10 ]

På ängen invid tullen barnen leka
i sorglös dans, fiolen klingar där.
Hvad är för ljud, som grefvens öra smeka
i morgonvind? Det »skära hafre» är.

Men tåget sättes snart i gång. Från hopen
vid Södermalm förspörjas skymford re’n,
som en lavin de växa, smäderopen,
och in i vagnen flyger sten på sten.

Sitt verk ha »räfvarna» beredt. Förgäfves
förtalet ej har hetsat kopplet vildt,
och detta blodhundsraseri ej kväfves,
förrn det ett stolt men skuldlöst lif har spillt.

Han slits ur vagnen ut, man honom trampar
i smutsen, lyfta käppar honom slå,
till sist hans bröst en usling sönderstampar —
och militär har order att se på.

[ 11 ]

Hans skick var hela tiden efterdömligt,
hans hållning ädel, kall hans anletsmin.
Han dog för lejda händer så berömligt
som hon en gång för skräckens guillotin,

Han lefvat utan maka. Kanske har han
ett älskadt minne velat trogen bli,
i dödens stund ännu vid hjärtat bar han
en medaljong med kvinnlig hårlock i.