Under furor och cypresser/Kantat vid Gustaf Adolfsfesten i Riddarholmskyrkan

[ 273 ]

Kantat

vid den i Riddarholmskyrkan den 9 december 1894 firade fest med anledning af trehundraårsminnet af Gustaf II Adolfs födelse.

Inledningskör.

Här, där hvart steg under hvalfven kallar
ekot af bragd, som fördubbladt skallar,
hymnernas ljud mot din himmel svallar,
Herre allsvåldig!

Nåd för din tron våra hjärtan finne
nu då vi fira med ödmjukt sinne
Sveriges odödliga, största minne,
hjältens från Lützen!

[ 274 ]

Djupt af dess makt vi till jorden böjas,
dock vi till dig af dess maning höjas:
innerst däri dina under röjas,
himlarnas konung!

Ringa var folket i nordanlanden,
fienden tallös som ökensanden.
Då lät du födas den store anden:
Din vare äran!

Kvartett och kör.

»Jesus Maria» den ene säger,
»Gud med oss» är den andres rop,
världen har remnat i tvenne läger,
men förfäras ej, lilla hop:
Karl den stränge på Stockholms slott
lejonunge till arfving fått,
frihetstimmen är ändtligt slagen,
norrskenslyst är decemberdagen.

[ 275 ]

Tidernas hjul på sin axel röres,
öfver svartnande djupen ljöd
bud, som snart öfver världen höres:
Evig ära och tidig död!
Född är Gideon. Herrens hand
väckt en hjälte på Sveas strand,
frälsa skall han förtryckta folk,
ljusets riddare, himlens tolk.

Recitativ.

Ett ringa mått af dar, oändligt innehåll!
En evighet, som göms i stundens mantelfåll!
Blott hastigt brann det ljus, för hvilket världen klarnar,
den lager fort slog ut, hvars grönska jämt består,
det gick en ringa tid — ej trettiåtta år —
från vaggan, där han låg, till Lützens tända kvarnar.

[ 276 ]

Duo.

Växelröster.

Två makter möttes. En var signeri,
den andra sade: Sanningen gör fri.

Två klingor möttes. En var solskensklar,
den andra lik en nattlig ljungeld var.

Två andar möttes. En var ödets slaf,
den andre sade: Gud mig kraften gaf.

Den ene såg mot dystra stjärnors här,
den andre sade: Gud mitt harnesk är.

I Lützens dimmor mötas hvarje tid
för tanken dessa två i väldig strid.

Men världshistorien vittnar på sin färd:
För Gustaf Adolfs sjunker Friedlands svärd.

[ 277 ]

Tenorsolo.

Förgäfves nalkas våld och list
med moln i anletsdragen,
ty den skall seger få förvisst,
hvars själ är klar som dagen.
Han kommen är frän Breitenfeld,
Guds styrka är hans bälte,
på högra flygeln Gud har ställt
sitt rikes store hjälte.

Han har det ljusa hjältemod,
som trotsar satans funder,
och han besegla skall med blod
bedriftens helga under.
En sådan själ hör Herren till,
ty evigt står det skrifvet:
Den vinna skall sitt lif, som vill
för min skull mista lifvet.

[ 278 ]

Ett baltiskt välde finns ej mer,
vi sammanklämts bland bergen,
men än är vördadt vårt baner
med blå och gula färgen,
och kallar stridens röda bloss,
all fruktan hädanfare,
vår lösen vare »Gud med oss»,
och ordet »Lützen» vare!

Slutkör.

Vårdar Sverige det minnets ära,
troget fädernas enkla lära,
då skall intet dess mod förfära,
döpts det har i ett heligt bad.
Rotlöst kan ej det folket vara,
ej förgäfves en liten skara
ställt mot otrons och vantrons fara
sannings trotsande lifbrigad.

[ 279 ]

Vreda vågor mot skären skölje,
mist och töcken vår himmel hölje;
Gustaf Adolf skall få ett följe
i ett folk, som är oförsagdt.
Tag från Riddarholmens kyrka
med som minne: vår Gud att dyrka,
ljuset tjäna, är rikens styrka,
Herrens fruktan är folkens makt.