Under furor och cypresser/Klockringning

←  Slagrutan

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Klockringning

Diamant och daggdroppe  →

Klockringning.

När sårad låg vid Åsundssjö
den ridderlige Sturen
och Sverige frös i vintersnö
och höljd af is var furen,
slog gällt en kyrkoklockas klang:
det var som om hon söndersprang,
likt suck från nordanlanden
det hördes öfver stranden.

När, förd framåt på Mälarvik,
herr Sten låg död i släden
och Sveriges hopp var kallnadt lik
och dimmor höljde träden,
en aftonklocka klang så klar:
det rikets vesperringning var,
den ljöd omkring den döde:
nu står allt Sverige öde.

När stoftet bars till Kedjeskär
och franciskaners kyrka
och han vardt sorgligt nedsatt där,
som varit Sveriges styrka,
den stora klosterklockans ljud
gaf Stockholms stad det dystra bud:
nu är vår hjälte jordad,
nu är vår dom fullbordad.

Men om ock slut var mångens mod
och rådvill mången hjärna,
med manlig håg hans änka stod,
Kristina Gyllenstierna.
Hon kom i sorgdoks majestät
och Stockholms portar stänga lät
och lät stormklockan skalla:
I vapen, männer alla!

Den kvälln i Lübeck på sitt rum
herr Gösta vandra hördes,
hans blick var än af oro skum
då morgonklockan rördes;
men då vardt fattadt hans beslut
att Sveriges frälsning föra ut,
all tvekan var förgången,
det ljöd till ottesången.