Under furor och cypresser/Kolarn

←  Spinoza

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Kolarn

Rågens saga  →

Kolarn.

Vid randen af min svarta mila,
där mörka röken sipprar ut,
hon kom ibland hos mig att hvila
och dröjde kvar, tills dag var slut.

På hennes trogna barm satt nålen,
som hon af mig i fästning fick,
och om för elden brunno kolen,
brann kolarn ock för hennes blick.

Höll jag vid milan vakt om natten
i ensamhet bland mörka trän,
hon rodde hit på insjöns vatten
och slog sig ned vid mina knän.

Vid milan röda smultron glöda,
de smaka ljuft och dofta ock,
men hennes läppar mera röda
och mera ljufva voro dock.

Vi tänkte med en glädjerysning,
att snart den dagen inne var,
då ut vi skulle ta vår lysning
och ändtligt bli ett äkta par.

Nu är hon borta. Döden brutit
min smultronblomma inom kort,
och många år se’n dess förflutit,
men ej jag henne glömmer bort.

Ej längre bör min kolning räcka,
för denna gång jag slutat har,
jag skall med sand min mila släcka,
och så till annan bygd jag drar.

Men hvem skall stilla saknads smärta,
se’n hon gått hän till andra land?
Den eld, som bor i kolarns hjärta,
ock släcks af — trenne skoflar sand.