Under furor och cypresser/Lejonhjärta i Provence

←  Rambaud Vaquiéres

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Lejonhjärta i Provence

Italienska bilder  →

Lejonhjärta i Provence.

När Richard, löst ur fångenskapen
och kejsar Henriks hårda band,
sitt England ryckt med blanka vapen
ur trolös broders falska hand,
han sökte upp Provence det sköna,
sitt kungarike Arles, och lät
den franska räfven snart få röna,
att leoparden sprängt sitt nät,
men förrn han krigsbaneret höjde,
med sång och vin han sig förnöjde.

När Innocentius sökte mana
till nya korståg, Richard log:
»Jag känner påfvekungens vana,
han alltför ofta mig bedrog.»
Kung Richard österländska seder
fört hem från Palestina har,
hans silkesdräkt flöt fotsid neder,
en syrisk talisman han bar;
en ked med kabbalistiskt tecken
sågs skymta fram ur mantelvecken.

Torneringar han höll och fester
och kärlekshof och dryckeslag,
där trubadurer voro gäster
och hjärtat smalt vid strängaslag.
När påfven vrok mot honom bannet,
han sade: »Hit med cypervin,
spänn sedan för araberspannet,
men först en skål för Saladin:
fast död han är, hans namn må äras!
Låt påfvens bulla sönderskäras!»

Han trifdes väl med albigenser,
men munkar red han stolt förbi,
han gyckel dref med läro-gränser
och rykte fick för kätteri.
»Man lefver lycklig Rom förutan»,
han sade, »med sitt goda stål,
ett krus af grekiskt vin, och lutan
och Berengaria till gemål.
En blixt från Rom jag aktar föga
mot nöjets blixt i hennes öga.»

När han en dag bland menestreler
invid den skönas sida satt,
en präst, som sagan oss förmäler,
bröt ut, med blick som ljungeldsnatt:
»Du kyrkan glömmer.» — Richard sade:
»Jag mycket glömt af högre vikt.» —
»För världens njutning bort du lade,
O herre konung, bot och bikt.» —
»Min drottning spörj, förrn brott ni diktar:
hos henne ofta nog jag biktar.»

Och talte man om afgrundsglöden,
han sade: »Öknen förr mig stekt»,
och när man ordade om döden:
»Med den vid Askalon jag lekt.»
Så trotsig stod han, intet rörde
hans otämdt vilda majestät,
men när han lutans strängar rörde,
det hände dock, att tyst han grät,
och lejonhjärtat väl behöfde
att Berengarias barm det söfde.

Kaniken Fulko fram man sände
att mana konungen till bot. '
Han härskarn fann, som ofta hände,
i tältet vid gemålens fot.
»O konung, rik på glans och seger»,
begynte Fulko inom kort,
»du trenne stora laster eger,
dem kyrkan bjuder lägga bort.
Mot dem till kamp din ande rusta:
de äro nidskhet, högmod, lusta.»

Kung Richard högt brast ut i löje:
»Mer fattig är jag än ni tänkt,
jag ville gärna stå till nöje,
men mina laster bort jag skänkt.
Min girighet jag gett, dess värre,
åt några munkar som relik,
mitt högmod åt en tempelherre,
och lustan åt en fet kanik,
jag kan med intet er betjena,
gå bort och lämna oss allena!»

Och Fulko gick, och Richard lekte
på saracenska lutans sträng,
hans tinning Berengaria smekte,
och doft steg upp från sydfransk äng.
Då sjöng kung Richard: »Hästar skyggat,
när förr man nämnde Melek Rik,
emirers ryttarskaror ryggat,
blott de fått se min mantelflik,
men föga båtar hjältestyrka
mot ränkerna från påfvens kyrka.»

Och Richard sjöng: »Jag aktar mera
rätt mången tapper muselman
än dessa kåpor, som regera
med hot och list, med hat och bann.
Men låt i kväll oss allt förglömma,
Provence af rosendoft är fullt,
ur lutans strängar toner strömma,
och drottningsögat blickar huldt.
när Lateranens åska larmar,
är frid i Berengarias armar.»