Under furor och cypresser/Marstrand i september

[ 50 ]

Marstrand i september.

Världslifvets oro flytt, det september är,
hafsensamhet enväldigt har spiran nu,
ej jollrets lekfullt yra löjen
råda, men stilla, högtidlig hvila.

Helst nu gör vallfärd sångarn till västervåg,
mer stark är sjöluft, dagrarnas spel mer rikt,
mer hög, mer fjärrklar rymden blånar,
lugn åt den jäktade bjuds af Marstrand.

[ 51 ]

Sensommar kvardröjt, kalla det höst ej än!
Den vackra strandväg vandraren vinkar fram,
en djup, ozonfull dryck af läkdom
skänkes den sjuke af ön i hafvet.

Hvardaglig kamps månghundra bekymmer dö,
stridsrustnings hårdt åtspända beklädnad släpps,
det länge sömnlöst kvalda sinnet
söfves af böljans Kalypsosånger.

Blid sabbatsstillhet bredes i rymden ut,
klockringningsljud hopsmälta med vågens sorl,
och hågen frigörs, känslan uppgår
bäfvande, fullt, i naturens tjusning.

Än astern, vallmon blomma i täppors hägn,
reflex af solljus darrar på stuguknut,
västvindens ljumhet, milda kvällar
locka till ensliga aftonfärder.

[ 52 ]

Dock städs ej stormfri ligger den vida sjö,
ibland hon upprörs, än i sin vrede skön:
gör klar till utflykt segelbåten!
Bort till det skummande Pater Noster!

Där spolar störtsjön tätt öfver seglarn ner,
hafssaltet envist tränger i huden in,
vår håg får ungdom, lungan vidgas,
hafvet i silfvertrumpeter blåser.

Vi slungas högt, snart kastas vi ned i djup,
fisklägen bländsnabbt glittra i skimmerglans,
det tusen sjötrollshärar lyster
leka en lek med den djärfve gästen.

Omväxling nyföds jämt öfver Kattegatt,
oss lämnar sällskap simmande ejdrars flock
där hanne svartbrun, gulgrå hona
höja ur vågor de kloka hufvud.

[ 53 ]

Hemvänder tankfull seglarn till hamnens lugn,
i sinnet tacksamt hafsmajestätet göms,
vid fönstret timtals långt på natten
andas han rena septemberfläktar.