Under furor och cypresser/Midsommardagen

[ 188 ]

Midsommardagen.

En vänlig grönskas rika dräkt
har smyckat dal och ängar,
och ljummad smeker vindens fläkt
de fagra örtesängar;
och solens ljus
och lundens sus
och vågens sorl bland viden
förkunna sommartiden.

[ 189 ]

Sin sommarlycka, sommarro
de yra fåglar prisa;
ur skogens snår, ur stilla bo
framklingar deras visa.
En hymn går opp
af fröjd och hopp
från deras ömma kväden,
från blomstren och från träden.

Men Du, o Gud, som gör vår jord
så skön i sommarns stunder,
gif, att jag aktar främst ditt ord
och dina nådesunder!
Allt kött är hö,
och blomstren dö,
och tiden allt fördrifver,
blott Herrens ord förblifver.

[ 190 ]

Allt kött är hö. Allt flyktar här,
och snart förvissna gräsen.
Hos Dig allena, Herre, är
ett oförgängligt väsen.
Min ande gif
det nya lif,
som aldrig skall förblomma,
fast äng och fält stä tomma!

Af markens säd du mänskan ger
i nåd ett bröd till näring.
Gif ock den säd, som är för mer
än jordens rika äring,
och låt dess sådd
från frö och brodd
stå upp i ax, som mogna
i hjärtan ödmjukt trogna!

[ 191 ]

Då må förblekna sommarns glans
och vissna allt fåfängligt:
Min vän är min, och jag är hans,
vårt band är oförgängligt.
I paradis
Han, huld och vis,
mig sist skall omplantera,
där intet vissnar mera.