Under furor och cypresser/Mikaelisdagen

[ 192 ]

Mikaelisdagen.

När Herren lade jordens grunder,
då sjöngo änglarne hans under
och morgonstjärnorna hans makt.
Han hade på den stora dagen,
då han åt Israel gaf lagen,
mång tusen, tusen änglars vakt.

När undergång Hans arm beredde
åt smittadt Sodom, änglar ledde
den fromme Lot ur skräck och ve.
Tre män i Babels ugn man lade;
Guds ängel kom. Förtryckarn sade:
»Hvem är han? Nyss de voro tre.»

[ 193 ]

Jesaja såg de underbara
serafers oskuldsfulla skara
i sken af Herrens härlighet;
han »Helig, helig, helig» hörde;
en ängel lätt hans läppar rörde
med altarglöd: Han var profet!

En ängels mun Maria bådat
det högsta under jorden skådat:
Guds Son, Guds Son hon föda skall!
och änglakörer, evigt unga,
för arma herdar hördes sjunga
Hans lof, som föddes i ett stall.

De kommo, heliga och rena,
till öknen fram att Mästarn tjena,
när frestarn sig på flykt begaf.
En ängel stärkte kvalets hjälte
i ängslans stund. En ängel välte
den tunga stenen från hans graf.

[ 194 ]

En ängel, skinande som ljuset,
tog Petrus ut ur fångahuset,
och vakten sof, och kedjan brast.
De komma än, de helga skaror,
när Herrens trogna stå i faror,
de komma ljungande med hast.

När man vill krossa ljusastaken,
när fruktansvärd ur mörkret draken
sig reser mot den kristna värld,
när ondskan samlar sina härar,
dess leder Mikael förfärar:
de splittras af hans segersvärd.

I änglars håg sig glädje tänder,
när syndarn sig till Gud omvänder.
Omkring den frommes fjät de gå;
hans fot från fall, hans väg från snara,
hans hus och hem de än bevara
och hos hans barn i natten stå.

[ 195 ]

Än när han dör, de äro nära,
till Abrams sköt hans själ de bära,
till hamn, som ej af stormar vet,
till rymd, där intet ondt kan hända:
till deras tjänst de äro sända,
som skola ärfva salighet.

Men Du, o Gud, som värdes skydda
med änglars vård de trognas hydda,
oss stärk i tron, oss nåd beskär,
att vi må söka all vår prydnad,
som änglars här, i tro och lydnad
och sist med dem Dig blifva när!