Under furor och cypresser/Mormor

[ 125 ]

Mormor.

Hos mormor trifves barnens skara;
i hennes famn är skydd och lä.
När någon storm man kan befara,
man har det lugnt pä hennes knä,
hon kan hvar liten oro lätta,
och sagor bäst vet hon berätta.

Hon pysslar om hvar rosenstängel
i hemmets fagra örtagård,
hvarenda liten knubbig ängel
i hennes rum får vänlig vård,
i löje byter snabbt hon tåren:
det vintern är som hägnar våren.

[ 126 ]

På hennes pall vid kvällens brasa
mer rolig bilderboken är;
hur hennes odygdspåsar rasa,
de äro aldrig till besvär.
Om sommarn spar hon ej pä bären,
och sockergryn har bonbonnièren.

De egna små hon fordom bannat
till husbehof, när plikten bjöd:
med hennes barnbarn är det annat,
hon nänns det inte för sin död.
Det sägs, hon skämmer bort dem galet,
men mormor skrattar åt förtalet.

Hon kan med stilla ömhet varna
vid något öfverdåd ibland,
men pannan börjar genast klarna
vid smek af någon barnahand.
Hon hjälper till med mången läxa,
och hennes fasa är att käxa.

[ 127 ]

Sin brilla med de nötta skalmar
hon lägger bort och leker med,
på gamla ben i »väfva vallmar»
hon synes i de ungas led,
fast snart hon tröttnar och sin brilla
tar åter fram och sin postilla.

Hon är så glad åt barnaptiten,
så godt hon allasammans vill;
är någon enda favoriten,
så är det den, som sist kom till:
det hennes stolthet är att gunga
en vagga och en vaggsång sjunga.

Hvi älskar så hon yngsta gåfvan,
som allra senast kommit hit?
Jo, lindebarnet kom från ofvan,
och mormor snart skall vända dit;
de stå så nära himlen båda,
jag kan i mormors blick det skåda.