Under furor och cypresser/Ninfa

←  Isola sacra

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Ninfa

S. Onofrio  →

Ninfa.

Torn, kyrkor, murhvalf, byggda i medeltid,
ha grusats här, nedsjunkna i vildt moras,
en mumiestad numer är Ninfa,
hägnad af mäktiga volskerbergen.

Vallmobeklädd, stadsgatan sig ringlar fram,
ett yppigt vildvin sträcker sin ranka ut,
knappt hörs ett ljud. Lätt säfven susar,
hvilken bekransar din bäck, Nymphæus.

Här täcker murgrön stilla med vänligt nät
bålverkets krön, dômbyggnadens ödemur.
En dimmig forntids graf-Pompeji,
ligger orörlig i hvila Ninfa.

En påfve förr här krönts. Så försök att nu
ur mullens djup uppleta tiarans gull!
Här fordom stolt länsherrar tronat,
sök nu i dyn feodalbaronen!

Vårt lif är gungfly. Ätter stå upp och dö.
Kring Ninfa sömntungt döfvande luften är,
naturen ensam väfver ständigt
blommande svepning kring mänskominnen