Under furor och cypresser/Påskdagen

←  Långfredagens aftonsång

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Påskdagen

Annandag påsk  →

Påskdagen.

Han är uppstånden. Griften eger
ej längre lifvets furste kvar.
Du mörka graf, hvar är din seger?
Hvar är, o död, den udd du har?
Fast vakten ställts
vid grafvens sten,
den undanvälts
i morgonsken,
i tu är dess insegel rifvet:
Han är uppståndelsen och lifvet.

Han är uppstånden. Högt vi lofva
och prisa den uppståndnes makt,
ty förstlingen bland dem som sofva
har dödens välde nederlagt.
Hans kyrka får
ett himmelskt hopp
och själf hon står
med honom opp.
På hennes korsbaner står skrifvet:
Han är uppståndelsen och lifvet.

Han är uppstånden. Det skall mana
vår själ från världens tidsfördrif
att stilla följa Jesu bana
i ett förnyadt, heligt lif.
Den sten, som förr
så tungt betäckt
vårt hjärtas dörr,
är häfd och bräckt.
Till segerlöfte är oss gifvet:
Han är uppståndelsen och lifvet.

Han är uppstånden. Vi få träda
ur grafven upp en gång också,
och det förgängliga skall kläda
i oförgänglighet sig då.
Han väg oss bröt:
Vid vägens slut
invid hans sköt
vi hvila ut,
då är allt ondt, allt kval fördrifvet:
Han är uppståndelsen och lifvet.