Under furor och cypresser/Palatinen

←  S. Agnese

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Palatinen

Isola sacra  →

Palatinen.

Mer skön är kanske aldrig Palatinen
än när april ger allt en drömblå färg,
och rosenbuskar blomma vid ruinen,
där man har utsikt mot albanska berg.

Cypress och järnek stå i dunkla rader
som hägn kring minnets tragiska asyl,
och murgrön slingrar kring cyklop-arkader,
violer le kring remnad peristyl.

Då är det ljuft att här i grönskan dröja,
i tyst begrundning sänkt, på enslig bänk,
campagnan se stå fram ur azurslöja
och stilla lyssna på fontänens stänk.

Man önskar ej cesarers tid tillbaka,
ej Flaviers stodbekrönta gafveltak,
ej senatorer, som af ångest skaka,
och ej tricliniet, sedernas kloak.

Men forntids hågkomst skuggning ger åt stunden,
man hör bland hvalfven eumeniders fjät,
man, som i retiariens nät, är bunden
af själfva brottets dystra majestät.

Kring dessa stödjemurar, dessa bågar
cymbaler tona praktens grafmusik,
en skara vredgade vestaler tågar
utöfver orgieskändad mosaik.

Men upp ur dessa drömmar snabbt jag spritter,
turister nalkas snart från skilda håll,
och nära hvilans bänk, där grubblarn sitter,
två vackra gossar spela ystert boll.

Aj, bollen föll i remnan ner till gången,
där förr Caligula blef dräpt en natt.
Min vackra gosse, gå ej fram på spången:
din boll försvann, du får den mer ej fatt!

En boll, en smutsad världsglob, fordom trillat
i samma remna för Chæreas fot,
och hämndgudinnan har ur skyn det gillat,
och pretorianer slåss om jordens klot.