Under furor och cypresser/Palmsöndag

[ 162 ]

Palmsöndag.

Som blomman trånar efter regn,
som lammet söker moderns hägn
och hinden skogens källa,
så till den källa trängtar jag,
djupt ur hvars helga vattendrag
fördolda krafter välla.

Den helga veckan inne är.
Med hjärtats innersta begär
jag söker Herrens gårdar.
Af hvardagslifvets möda tryckt,
min själ till Honom tar sin flykt,
som botar, styrker, vårdar.

[ 163 ]

Den arma svalan bygger bo
i templets famn och finner ro;
min arma själ vill ila
från arbetsok och dagligt tvång
till helgdagsfrid och bön och sång
och outsäglig hvila.

Jag ensam står, min kraft är böjd,
förbleknad all min forna fröjd —
gif hvila vid ditt sköte!
Förvissning gif om evig nåd,
gif hälsa, tröst och frid och råd,
och gör med mig ett möte!

Mitt inre väsen slappas vill,
jag går tillbaka, jag står still,
och dock framåt jag skulle!
Jag digna vill i inre nöd,
gif kraft af din försoningsdöd,
du evigt kärleksfulle!

[ 164 ]

Den natt, då Herren vardt förrådd,
blef sådd odödlighetens sådd,
en sådd för andra lifvet.
I bröd och vin den inneslöts,
ett band af djup förening knöts,
ett löftesbref blef skrifvet.

Med blod det brefvet skrifvet är,
och löftet var: Han är dig när,
du djupt beklämda sinne.
Han är dig när, fast bort han går.
och när hans spis du smaka får,
förkunna då hans minne!

Se, i det löftets rika kraft
jag går att af ditt vinträds saft
föryngras, läkas, stärkas.
För dig jag all min brist bekänt,
låt kraften af ditt sakrament
i daglig öfning märkas!

[ 165 ]

Lägg ned i denna stoftnatur
ett oförgängligt frö, hvarur
en ny lekamen spirar,
hvarmed, när jag har gått från jord,
jag klädas får, då saliggjord
jag Lammets högtid firar!