Under furor och cypresser/Pingstdagen

[ 180 ]

Pingstdagen.

Endräkteligt sig sammanslöt
en trogen lärjungsskara,
då Herrens Ande ned sig göt
med krafter underbara.
Den samlats under lof och bön:
då kom af himlens höjd ett dön,
och eldens tunga, ljus och klar,
sig sänkte ned på en och hvar.

[ 181 ]

Det var den första pingstens fläkt,
som kom med vårlig styrka.
Då blef ett frö ur dvala väckt,
då grundades en kyrka,
som segra skall, trots blod och bål;
då taltes nya tungomål,
då växte Guds församling opp
i enig kärlek, tro och hopp.

O Helge Ande, återtänd
den första pingstens låga,
dess tillförsikt till hjärtan sänd,
som nu i oro fråga!
Hugsvala, tukta, helga, stärk!
Din kyrka väck till stora verk,
gör henne fri från vank och men,
gör henne segerstark och ren!

[ 182 ]

Ej mänskan något taga kan:
Det måste henne gifvas!
Den eld skall slockna snart, som brann
om ej af Dig den lifvas.
Vår brist och skuld du ser och vet,
men hjälp oss i vår skröplighet
och mana godt för oss ännu
med outsäglig suckan, Du!

Kom, Ande, kom af himmelshöjd
och trones frukter främja:
Rättfärdighet och frid och fröjd
och kärlek, kraft och sämja!
Fast din församling splittrad är,
ovanskligt hopp vårt hjärta när
att Du ur splittring, mörker, fall,
dock allt förena, lyfta skall.

[ 183 ]

När tveksam är den svaga hjord
och högt dess ovän glädes,
så väck till minnet Jesu ord:
»Bedröfvas ej och rädes!»
När farlig tid sig närmar sist
och allt vill hylla Antikrist,
gör enigt, fast vårt trosförbund
som i den första pingstens stund!