Under furor och cypresser/Rågens saga

←  Kolarn

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Rågens saga

Till en lidande  →

Rågens saga.

Af rytmiskt förda såningshanden
jag ströddes ut på svalnadt fält
när björken gulnat af vid stranden,
jag trampad blef af harf och vält.
Min unga brodd sköt opp i dagen,
men snart min hvilostund var slagen;
jag sof så djupt i vintersnö —
det kalla mänskors barn att dö.

Men ej mig höljet ständigt täcker:
när vårsol ler på dal och berg,
den äfven mig ur dvalan väcker,
och åkern börjar skifta färg.
Uppståndelsens och lifvets ängel
berör så lätt min unga stängel.
Jag står, ock jag, med vårligt hopp
ur fångenskap till frihet opp.

I sommarfrid, när alla dungar
ha fyllts med blomsterprakt och grönt,
mitt fält som haf för vinden gungar,
de rika axen spricka skönt.
Att sångarn och de sköna glädja,
vi, nyttans barn, bland oss tillstädja
åt mången blåklint rum också,
som bygdens flickor ej försmå.

Nu bryns mitt ax mot blomningstider,
på sädesåkern knarra blir hörd,
men sedan ej det länge lider,
förra, toppen hvitna skall till skörd,
jag börjar gulna, tyngd jag lutar.
Se till när, mänska, lifvet slutar,
att du ock blott af mognad böjs,
att ock i dig en kärna röjs!

Nu nalkas snabbt den hvassa lien,
re’n hör jag slåtterfolkets gång,
kring fältet susar melodien
af folkvisljud och skördesång.
Vi mejas af, vi falla glada,
ty tätt vi fylla bondens lada,
när sommartiden gått förbi,
och bröd åt Sveriges barn vi bli.