Under furor och cypresser/Racines död

←  Boskulla

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Racines död

En syn  →

Racines död.

Han på sin dödsbädd låg. Af Ludvigs onåd pinad,
han parken i Versailles för tanken hägra såg,
hans hand, som skrifvit förr monarkens lof, låg tvinad,
och dock kring maktens gunst än lekte skaldens håg.

Men han blef lugn med ens. Mer rena bilder stego
för minnet plötsligt upp från lifvets första vår,
då ärelusten sof, då smickrets röster tego
och han var from och glad och endast sjutton år.

Han mindes Port Royal, den stränga klostergården,
där förr hans ynglingssjäl i vishet fostrad blef,
där helig andakt höll om hjärtats hälsa vården
och där han, djupt berörd, de första sånger skref.

Ett tal om syndens djup förnams i denna boning,
där jesuitisk konst ej skyla fått vår skuld,
ett tal där äfven ljöd om gällande försoning
förutan all förtjänst, af nåd omätligt huld.

Mer svart var skuggan där, mer ljus var hvarje dager,
en fläkt af evighet fick där hvart ögonblick,
Arnauld vann där sin palm, Pascal sin dunkla lager,
de sjukas tröst och stöd var syster Angélique.

O, att han glömma nänts asyln, där ångern gråter,
för stora världens ståt, för pomp som flyktig var,
dess ensligt vackra skog för häcken hos Le Nôtre,
härberget, byggdt af tron, för glansen hos Mansart!

Mer ljuft i Port Royal var bäckens brus i dalen
än den kaskad, hvars stänk bjöd rim åt Boileau,
mer skön dess spegeldamm än själfva spegelsalen,
mer ljuf dess vespersång än toner af Quinault.

Väl har hans egen dikt ej skattat blott åt stunden,
han känner ganska väl: dess fägring kan ej dö,
ty den var känsligt öm, fast stolt och regelbunden,
den var naturlig svan, om ock på konstgjord sjö.

Dock om med sinnrik konst, i strofer lyckligt funna,
han »Bérénice» besjöng och mente La Vallière,
hon var mer vis än han, då snart i bot som nunna
hon bytte jordisk lust i himmelska begär.

Han Ludvigs stolthet smekt. Man solen ej i synen
kan oförbländad se, ej envåldshärskarns min;
den nye Jupiter blott rynkar ögonbrynen:
då bäfvar hans Olymp, då darrar Jean Racine.

Ibland ändå hans sång allt prål har undanskakat,
ett sken från Eden sam uppå dess vågs kristall,
då var han fullt sig själf, när han sig själf försakat;
hvad bäst han diktat har, haft färg från Port Royal.

Han tycker än han hör, hur små serafer spela
en melodi så ren som brud i silfverskir:
»Hvem kan med dig, o Gud, vart hjärtas kärlek dela?»
Det är hans »Esther», spelt af flickor i S:t Cyr.

Hur sången klingar len som västanvindens susning:
»Hans ok är ljuft; en mor ej älska kan som Han»;
ähörarskaran greps af smältande förtjusning,
en sällsynt, enslig tår på Ludvigs kind förrann.

Han minns det mycket väl, han minns den underbara,
sublima sång han skref i »Athalie» en gång:
»Att älska Gud, o själ, skall det så svårt dig vara?»
Det var hans mästerverk, hans andes svanesång.

Men när han där besjöng det Sion, som »ur öknen
står upp i himmelsk glans», ett »nytt Jerusalem»,
stod ej hans barndoms vår då upp på nytt ur töcknen
med bud från Port Royal, från hjärtats första hem?

Racine brast ut i gråt. Hans själ, en bruten lilja,
blef vederkvickt på nytt af milda flödens svall,
och han de sina bjöd: »Det är min sista vilja,
att man begrafva skall mitt stoft i Port Royal.»