Under furor och cypresser/Rambaud Vaquiéres
| ← Geoffroy Rudel |
|
Lejonhjärta i Provence → |
Rambaud Vaquières.
1.
När bort till Montferrat jag drog
från mitt Provence, mitt hem för sången,
jag hos markisen värfning tog
och såg hans syster första gången.
I Piémont bland snö och is
hon växte, fri som fjällnaturen,
och hennes namn var Béatrice
och hennes öga som azuren.
Hon säg mig ej, jag henne såg —
hon var så hög och jag så ringa —
när hon en dag med lekfull håg
tog ned från väggen broderns klinga.
Hon snörde, med allvarlig min,
i pansarnät den fagra barmen
och lyfte, som en paladin,
den hvassa »Glorieuse» med armen.
Som en kerub hon tog sig ut,
om bland keruber kvinnor finnas;
med min besinning var det slut,
jag kände hjärtat öfvervinnas.
Jag sjönk pä knä, att hyllning ge
den unga, strålande och rena,
jag sade: »Tendre chevalier!
Låt mig för lifvet er få tjena!»
Då blef hon mera stolt till skick,
men hennes kinder blefvo röda,
som när för morgonrodnans blick
den hvita gletschern börjar glöda.
Ur vapensaln hon långsamt skred,
men leende hon svärdet svängde —
och djupt i väpnarns hjärta ned
det vapen, kärlek svingar, trängde.
2.
Jag blef hans vän, vi trifdes bra
i skog och mark, på jakt, i fara,
fast han var sire de Montferrat
och jag en fattig spelman bara.
Men systern fick mer håg ändå
att mina visor höra på,
hon fick så ofta lust att draga
med mig till skogs att rådjur jaga,
och hvar hon gick och hvart hon red
fick trubaduren vara med.
En dag — det var sankt Valentin —
en rosendimma låg kring parken,
hvar tufva var ett pärleskrin,
och rimfrost än låg kvar på marken.
Då löstes mina läppars ljud
af Amor och af sångens gud,
jag sade: »Er om råd jag frågar:
en dam jag älskar men ej vågar
mig bikta för så ädel mö.
Säg, bör jag tala eller dö?»
Till kinden flöt då hennes blod,
en susning ilade bland träden,
och medlidsam min dam förstod
mitt hjärtas halftutsjungna kväden.
Hon sade: »Darra höfves väl,
om man skall bikta all sin själ,
bekännelser ha mycken våda,
men skall jag mycket noga råda,
så tror jag nästan vara skäl
att, förrn man dör, man biktar väl.»
Jag sade: »Djärf var Pierre Vidal,
när han höll kär en adlig kvinna,
Arnaud Marveil i toners svall
besjungit Carcassonne’s grefvinna.
Jag mer, långt mer förmäten är:
till er står allt min själs begär.» —
Hon sorgset log: »Oss tvenne skilja
min fästmöed, min broders vilja;
men tag mitt skärp, dess färger bär,
och vet, att jag er högt har kär.»
3.
Kommo nu tunga tider. Länge af feber tärd
legat mitt hjärtas drottning, tynat min sångarvärld.
Lefnad och död schacktafvel spelat om hennes öden,
månader räckte spelet. Tappat till sist har döden.
Upprätt hon går men bleknad. Redan om tvenne dar
flickan som furstemaka ned till Savona far.
Dock, hur i moln än solen strängt från oss två sig vände,
aldrig till tröst jag glömmer fröjd som i går mig hände.
Kallad af kammartärnan, kom jag till skumt gemak,
lampan från österlandet lyste blott matt från tak.
Sluten vardt dörrn. Till bädden bjöd Béatrice mig skrida,
där låg »Glorieuse» i midten, hon pa dess ena sida.
»Ej tror jag ondt om godhet, vaktlar om ufvars skri,
ädlaste sång om falskhet, trohet om félonie»,
så hennes läppar sade, »kom att min närhet smaka:
mellan oss två skall svärdet strängt på vår oskuld vaka.»
Villigt jag budet lydde. Våldsamt mitt hjärta slog,
snart mig osäglig längtans lockande makt betog.
»Nej, icke så!», hon sade, »vakta att ingen ånger
följer vårt sista möte, fläckande lif och sånger!
Se, denna bägars örtsaft tömme vi, hälften hvar!
Läkarn från Ptolemais skickligt den blandat har,
sömnen på ögonblicket följer den åt som gåfva.
Töm den, och låt oss sedan, rena som änglar, sofva!»
Knappast jag drycken smakat, strax jag i dvala föll,
drömmen med vallmospira intåg i hjärnan höll,
dunkelt musik förnam jag, som af keruber spelad,
dunkelt, att bäddens hvila var af en ängel delad.
Hur jag i dag blef uppväckt, ej jag förtälja kan:
vaknad, i vapensalen redan jag mig befann;
väpnarens kappa mer ej, riddarns, pä skuldran hängde,
fursten Glorieuse med handen, färdig till dubbning, svängde.
»Du, som i krigets bragder ofta har frälst mitt lif,
vän, trubadur och hjälte! Riddare äfven blif!
Hon, som i morgon reser, evigt farväl dig sänder.»
Sagdt, och jag riddarslaget fick af markisens händer.
4.
Nu hafva åren glidit
likt snön, som smält i går,
nu har jag manligt stridit
och dör af många sår.
Med Montferrat jag följde
i kamp med svärd och lans,
med ära vi oss höljde
och stormade Byzans.
Mig gods och gull har gifvit
mitt vackra krigarkall,
men jämt min själ förblifvit
hos Béatrice vasall.
Bland Grekelands ruiner
jag mången vingård haft,
men mer än Samos’ viner
är kärleks drufvosaft.
Jag tänkte på de ställen
där först, till fröjd och ve,
jag såg bland hvita fjällen
min »tendre chevalier».
Det blef mig öfvermäktigt,
jag åter klingan tog,
lät stridslurn ljuda präktigt
och mot bulgaren drog.
Där Orfeus, som man sagt mig,
har söndersliten dött,
ock jag till hvila lagt mig
och inom kort förblödt.
I dödsminuten hade
sin dam han nämnt vid namn,
»Eurydice!» han sade
och sträckte ut sin famn.
Ock jag ännu i döden
min dam ger hjärtligt pris,
och än i aftonglöden
jag ropar: Béatrice!
En färg af hennes alper
ock Rhodope nu bär,
och lugn bland fjäll och stalper
skall dö Rambaud Vaquières.
Ty på den bädd, som enar
oss snart i andars dal,
ej något svärd förmenar
tvä väsens fria val.
_(page_86_crop).jpg)