Under furor och cypresser/S. Agnese

←  Astura

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén S. Agnese

Palatinen  →

S. Agnese.

Det är den tjuguförsta januari,
men vinterväldet tog i morse slut,
och idel rosenknoppar västan bar i
sin mantelflik och strödde lätt dem ut.
Med hjärtan från all inre vinter fria
i dag vi vandra genom Porta Pia
dit, där basilikan vid vägen står,
i helgonglans från kyrkans forna år.

Jag älskar dessa gamla minnesmärken,
som lefva än från fromma tider kvar,
kanhända mer än alla stolta verken
från öfverblomningens och praktens dar.
De likna någon stamfars testamente,
och ofta San Lorenzo, San Clemente
i deras enkelhet jag skattat mer
än all den ståt, jag i Sankt Peter ser.

Det är den helga Agnes' dag. Man firar
den kristliga martyrens minnesfest,
Emporerna med vårens förstling sirar
och med de späda anemoner mest.
Hon var så ung, var tretton år allena,
när med sitt blod hon fick sin Herre tjena,
och själf hon var, i värld af hat och hån,
en vårlig kyrkas lilla anemon.

Det hennes dag — och lammens är. Man leder
i dag de lamm till templets altarbord,
af hvilkas ull det pallium man bereder,
som smyckar herdarne i kyrkans hjord.
Hvart litet ulligt djur af kransar dignar,
en kardinal de unga kid välsignar,
man vandrar i högtidlig procession
vid vacker sång och vördig orgelton.

Jag är ej katolik och blir ej heller,
och mycket kan jag klandra äfven här,
men säger, om mitt ord ock föga gäller,
att Agnes' fest kan vara alla kär.
Den vördnadsvärda kyrkan, helgonminnet
till andakt stämma omotståndligt sinnet:
martyren själf, så blyg, så sedesam,
var, då hon dog, ett litet menlöst lamm.

Vid fläkt från kristenhetens flydda vårar
mig dyrbar kännes denna helgedom,
hur djupt mig än den trosförnedring sårar,
som allt förytligat i påfvars Rom.
Men tanken ilar ock från split och strider
till efterlängtade, till ljusa tider,
då slut är söndring, slut all brist och skam
och Gud församlar alla sina lamm.