Under furor och cypresser/S. Onofrio

[ 264 ]

San Onofrio.

Stanna vördnadsfull! Af lifvet bruten,
sångarsvan till döds af ångest skjuten,
Tasso kom till denna klostergård.
Trött af allt, han pröfvat i Ferrara,
ville här han, fri från stormars fara,
gäst hos fromme ordensbröder vara,
hvila ut i milda händers vård.

Han har känt all njutning dikten eger
men är trött vid hvarje vunnen seger
som vid tadlets rop mot frejdadt namn,
han har känt hur inre tvifvel svida,
han har känt: att lefva är att lida;
nu från all förtrollning hos Armida
har han uppsökt enslighetens hamn.

[ 265 ]

San Onofrios alla näktergalar!
Denne man, som brutna ljud blott talar,
var den ädla sångens näktergal.
Gifven hägnad, gröna klostervigner!
Vaggen kring den sorgsne, vackra pinier
Låt, Campagna, ljuft i dina linier
få förtona, liksom de, hans kval!

Här han dog, förrn lagerkronans ära,
honom ämnad, han fick prisad bära
på det ljusa Capitoliets höjd.
Ack, hans tinning smeks af högre dager
och mer efterlängtad, mera fager
än det stora Romas skönsta lager
är den palm, som vinkar: evig fröjd!

Kring hans dödsbädd sakta susa träden
så melodiskt som hans egna kväden:
»Far i frid, välsignad hädanfar!
Ingen oro mer ditt hjärta skrämme,
intet själfgjordt kval dig mer beklämme!
Du är hemma, ditt Gerusalemme
du, som Gottfried, ändtligt vunnit har.»

[ 266 ]

Tassos ek står kvar, där förr den tryggat
skaldens hvilostund och öfverskyggat
denna panna ofta feberhet.
Den, som han, af blixten splittrad blifvit,
men beständigt nya knoppar drifvit,
blommat åter upp och grönska gifvit,
lik hans rykte, som af död ej vet.