Under furor och cypresser/Septemberdag vid Bellmans byst

[ 54 ]

Septemberdag vid Bellmans byst.

När septemberdagen genomskinlig
från en svalnad rymd på Djurgårdslunder
blickar ned och hälsar Bellmans byst,
ingen »Floras fåglaskara» sänder
toner mer; de flytt till andra stränder,
men odödlig väller, outsinlig,
diktens källa med fördolda under
för vårt öra här, när allt är tyst.

[ 55 ]

Dityramben, pastoralen svallar,
och kring Nordens stora sångarära
Nordens fägring tusen färger strött;
ännu gröna ekar kullen kransa,
björkars gula löf i vinden dansa,
men där bakom synas smärta tallar,
unga lönnar trängt sig skalden nära
med sin nyss begynta »sorg i rödt».

Oförgänglig grönska sä sig blandar
med förgängelsen, som skrifvit texten
läsligt nog på hundra vissna blad.
Kval och fröjd — som i hans sång — sig bryta,
moln och solsken sällsamt sammanflyta,
och vid bysten står, bland minnets andar,
Nordens sångmö, gratie till växten,
yr men tankfull Djurgårds-oread.

[ 56 ]

Just september rätta ramen bringar
åt en dikt, som, när den blöder, skalkas
än idyllen ler bland gröna snår,
men kring träden, ängarna och viken
sväfvar dock den skärande tragiken,
aftonringning genom alltet klingar,
höstförödelsen allt närmre nalkas,
»slipar svärdet» och »på tröskeln står».