Under furor och cypresser/Spinoza

[ 12 ]

Spinoza.

1.

Hos målar Hendrik van der Spyk i Haag
en sällsam gäst förhyr en gafvelkammar,
en gäst med fina österländska drag
och med en blick, där snillets stjärnljus flammar.

Han slipar linser, att sin utkomst få,
hans goda fjärrglas prisas af optiken.
Han slipar tankens tuber äfvenså
till upptäcktsfärd kring universi riken.

[ 13 ]

Maria, målarns fru, så godt sig gör
försöker pyssla om den bleke lärde,
som har så små behof och aldrig stör
men på hvart vänligt ord tycks sätta värde.

Han gör ej mycket väsen. Hektiskt tärd
och helst för ostörd ensamhet benägen,
han tycks försjunken i en inre värld
och går för hvarje gagnlöst split ur vägen.

Med frid han möter strid, med mildhet hat,
fast tidigt han bekantskap gjort med plågan
och, skymfad af sin stam som renegat,
belagts med hämndens bann af synagogan.

Han är ej kristen, fast ej jude mer.
Af kristna misstrodd, af sitt folk förskjuten,
han lugn på misstron och föraktet ser:
Hans lif är evigheten, ej minuten.

[ 14 ]

När mest för list och hat han utsatt är,
med dystert tidsfördrif han muntrar hågen:
han några flugor, dem han fångat, bär
till spindelnätet under fönsterbågen.

»De snärjas in, de fångats som i bur.
Är spindeln grym, som slukar rof beständigt?
Nej, han, som mänskan, följer sin natur,
det gifs ej ondt och godt — allt är nödvändigt.»

Nu lugnad, molnfri, sätter han sig ned
och vid sitt skrifbord syllogismer spinner,
en geometriskt bildad spindelked,
där ödet styr och frihet rum ej finner.

[ 15 ]

2.

Hos målar Hendrik van der Spyk är sorg,
hans dotter Mietje plötsligt dött i pesten.
I likhussaln vid stadens rådhustorg
har släkten firat nyss begrafningsfesten.

En ringning hörs från Jakobs katedral,
de tunga slagen ljuda sorgedofva,
en hvitgrå dimma höljer hvar kanal,
och strandens almar som i svepning sofva.

[ 16 ]

När man från dödens hus gått hem igen,
man ber Spinoza ned till aftonbordet:
den tyste vise varit jämt en vän
och stundom funnit rätta trösteordet.

Han älskat lilla Mietjes lek och ras,
hon spridt ett solsken i hans mörka trappa,
hon satt tulpaner i hans Delftervas,
och hennes kloka hufvud han fått klappa.

För samma trappa går i kväll han ner,
han slutar opp att sina linser slipa,
han fru Maria vänligt handen ger
och tänder, ombedd, knastret i sin pipa.

»Är Mietje borta evigt?» modern spör
med ängslig röst. Spinoza höres svara:
»Maria, det förgängliga blott dör,
men Mietjes oförgängliga skall vara ..»

[ 17 ]

Hon afbröt: »Gästvän, i min själ är storm,
en flyktad moderssällhet jag begråter.»
Han sade: »Under evighetens form
hvad här du mist, Maria, står dig åter.»

Hon hviskade: »Ja, kvalet mindre känns,
blott Mietje lefver bortom tidens floder.»
Han sade sträng: »Allt enskildt lif har gräns;
att plånas ut i Gud är lycka, moder!»

Hon sporde: »Gud jag älskar; skall ej Gud
mig låta ock sin kärlek ljuft få smaka?»
Han sade: »Lär dig ödmjukhetens bud
att kärlek kräfver kärlek ej tillbaka!»

Hon klagar: »Ej ditt tal jag rätt förstår,
du trösta vill, och dock du sönderrifver.»
Han svarar: »Trösten är, att allt förgår
men evighetens söndagsro förblifver.»

[ 18 ]

»Du litar ej på Gud, din tro är arm»,
hon utbrast, »dina ord mig synas kalla.»
Han sade med en ton af andakt varm:
»I Honom lefva vi och röras alla.»

⁎ ⁎
⁎

När gästen gått, herr van der Spyk steg ned
att dörrn till gränden och kanalen låsa,
men han och hustrun under nattens fred
till Herren bådo för sin vän Spinoza

Spinoza log i sömnen; för hans håg
stod Mietje fram, fast stoftet var begrafvet.
Hon tycktes honom lik en solglänst våg,
som sjönk i hafvets djup, men Gud var hafvet.

När slummern ändtligt slöt Marias syn,
mer ljuflig drömbild var åt henne sparad:
hon Mietje såg som ängel le ur skyn
men fullt personlig, endast mer förklarad.