Under furor och cypresser/Till ärkebiskop Sundberg

←  Till Olga

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Till ärkebiskop Sundberg

Till Karl Åberg  →

Till A. N. Sundberg

vid hans tjugufemårsjubileum som ärkebiskop.

När med förtjänsten lycka
förenas rikt en gång
och Sions palmer smycka
en lefnad skön och lång,
då tystnar alldagskifvet,
man gläds allmänneligt,
ty vördnadsvärdt är lifvet,
som fyllts af verksam plikt,
och hundra sinom hundra
ha rätt att då beundra.

Ett sådant lif är ditt. Ett fjärndels sekel lyktat,
sen öfverherdens stol vid Fyris' strand blef din,
och halfva seklet nu med moln och solsken flyktat,
sen du din andes kraft åt kyrkans tjänst vigt in,

Se! Molnen voro få, de ljusa dagrar många,
ej skuggorna ännu ha hunnit blifva långa,
och, som en symfoni, till dig i kvällens stund
välsignelserna gå ur folkets hjärtegrund.

En mun, som sanning säger
med lugn åt hög och låg,
förstånd som öfverväger,
en medfödd härskarhåg,
ett hjärta fullt af adel,
en syn som skådar vidt,
en vandel utan tadel,
ett sinne ljust och fritt —
för slikt, det hjälps ej, falla
till föga villigt alla.

Hvarhelst din stämma ljöd, i egna katedralen,
bland Riddarholmens hvalf en djupt högtidlig stund,
hvarhelst din klubba förts, i fyllda riksdagssalen,
i svenska kyrkans tjänst, i ämbetsbröders rund,
du egt den stora makt, som endast den besitter,
hvars vilja går på sak och ej besticks af glitter,
i vänners enkla krets hur ljuft du sammanstämt
med allvarsdjupa ord det lefnadsvisa skämt!

Så vinnes andlig seger
af andlig rikedom,
af mod, som klokhet eger,
af klokhet, som är from,

af fromhet, som ej följer
hvar stämnings böljeslag,
men djupa rötter döljer
i malmfullt sinnelag,
på tingens väsen aktar
men skenets prål föraktar.

Det sägs, att åldern går till skumma dälder neder.
Ibland i klarhet dock till molnfri höjd den går,
till templet, som ej byggts af mänskohand, den leder,
och trappor äro dit de gångna lefnadsår.
I fria vidder ut du sträckte stadigt färden,
och ljus blef ständigt mer din andes syn på världen.
Du har ej dômen blott och studiekammarn kär,
de ungas fagra lund din boning ligger när.

I aftonrodnadsdager
är lifvet minnesrikt.
Ur blad af ek och lager
det susar ekolikt:
Kring Fyris' å, som strömmar
i kvällens purpurfärg,
nu hägra barndomsdrömmar
från västligt Gustafsberg,
där tidigt blåa vågen
sin friskhet gaf åt hågen.

Din herdestaf gaf hägn åt vetenskapens banor:
Ej korsets sak för dig från ljusets sak var skild.
Kring dig i hyllning sänkts studenters sångarfanor:
Du mot de unga städs var faderlig och mild.
Du höll baneret högt, det äkta fosterländska,
där korsets tecken står i färger gammal-svenska.
Haf tack för hugstor kraft, för manligt god bedrift!
I hela folkets håg du har ett ärkestift!