Under furor och cypresser/Till Magnus Huss

[ 297 ]

Till generaldirektören m. m. M. Huss

i Karl XIII:s riddarnes namn d. 22 okt. 1887.

En stilla krets i dag, du vördnadsvärde,
vill fira hjärtligt dina åtti år
med tack för hvad du verkat, hvad du lärde,
din lefnads bragd, hvars minne ej förgår.
Om mänskokärlek främst af allt vi prisat,
vi hylla nu dess föresyn i dig,
vi hedra mästarn, som sin tro bevisat,
då han de sjuka hjälpt och kvalet lisat
och letat upp den glömda nödens stig.
Så tag, när lifvets aftonrodnad glöder,
i dag ett trefaldt »tack!» af trogna bröder!

[ 298 ]

Dig ledde plikten, ej den plikt, som lyser
med järnhård blick och har ett isigt blod,
den plikt det var, som mänskligt hjärta hyser
och enar kärlek med förstånd och mod.
Ack, när till lyckans skälfvande ruiner,
till plågans hårda valplats läkarn går,
där slaget står vid sänkta rullgardiner,
hans ord ger hopp, hans blick som stjärnan skiner,
ej blott hans konst, hans ömhet helar sår,
i farans stund han efterlängtad nalkas,
ej af hans dryck blott, af hans tröst man svalkas.

Väl är det stort att stå, som du, på branten
af ryktets höjd, en ära för sitt land,
väl stort, att bortom dånande Atlanten
din bok om febern är i läkarns hand,
när han i tysta sjukhussaln gör runden —
men större är att äga, såsom du,
den kärleks makt, som går till hjärtegrunden
med rikt förbarmande till hands på stunden.
Ett stilla skimmer som en gloria nu
ditt ädla, silfverhvita hufvud kröner:
Den glorian väfts af hulpnas tack och böner.

[ 299 ]

En vis är läkarn, när sitt kall han vårdar,
för honom flyr hvart glitterguld sin kos,
i Hygieas stilla tempelgårdar
han finner visdomsörten, lifvets ros.
Vid dödens port han rör på förlåtsfliken
till andevärlden, hör en orgelton
från djupt fördolda, underbara riken,
åt tvifvel, otro då han ropar: »Viken!»,
med läkarkonst försmälter religion,
i sjukhusrummet hägrar helga staden,
och kristen blir, som du, Asklepiaden.

Haf tack för allt, för lära, tro och handling!
Vår krets, som djupt begrundar lif och död
och ser i döden död ej men förvandling,
dig prisar för den förebild, du bjöd.
Lef kvar ännu för Sverige, för din maka,
för stilla forskning, likars hjälp och oss,
lef kvar, att kvällens lugna hvila smaka!
Som riddarvakt vi kring din ålder vaka;
den flyte ljuft vid sken af trenne bloss,
den stråle mildt i glans af ljusastaken,
i hägn af korset, hägn af vinkelhaken!

[ 300 ]

Oss förelys, tills sista graden vinkar,
den grad, som tags, när slut är lifvets lopp,
den grad, som tags, när aftonstjärnan blinkar
och nya logens slutna port slås opp!
Dit ha vi stämning fått att samlas alla,
där blir den dunkla gåtan uppenbar.
Tills dess Guds frid åt dig vi nederkalla,
huldt i Hans skydd ditt lif vi anbefalla,
du ande ödmjuk och kristallisk klar,
du själ, af lyftning full som tempelpsalmen,
du själ, som ej för boken glömde palmen!