Under furor och cypresser/Till Olga

[ 301 ]

Till Olga.

Färden var ljus på den vaggande våg
nyss för de älskande tvenne;
öfver Atlanten, lycksalig i håg,
förde han henne.

Böljorna sjöngo om kärlek och tro.
Bort till det hem han beredde
fjärran i väster, till vinkande bo
ödena ledde.

[ 302 ]

Färden var mörk, när igen öfver haf
vände en sörjande maka:
Ej för att reda ett bo men en graf
kom hon tillbaka.

Flyktig var lyckan. Som drömmen så kort,
snabb som ett moln, har den farit.
Ett är dock kvar, som du ej glömmer bort:
Lycklig du varit!

Älska, och mista sitt käraste, är
bättre än älskat ej hafva.
Tiden den bild, som i hjärtat du bär,
kan ej begrafva.

Stilla, som sippan ur drifvan står opp,
spirar en tröst för ditt sinne.
Älskligt, förklarande, blommar ett hopp
upp ur ett minne.