Under furor och cypresser/Till en lidande

←  Rågens saga

Under furor och cypresser av Carl David af Wirsén Till en lidande

Slagrutan  →

Till en lidande.

Ej är det lidandet, jag prisar,
men luttringen, som kom däraf,
och detta tålamod, som visar,
att kvalet blifvit pilgrimsstaf.
Jag prisar ej de mörka schakten
men ädel malm, som bröts därur,
jag känner djupt den stilla makten
hos en af anden styrd natur.

Din bild mig tyckes genomskimrad
af något öfverjordiskt hopp,
och på en bro, af smärtor timrad,
du går mot glädjens himlar opp;
ja, glädjen själf ditt sorgmoln målar
och kommer regnbågsglans åstad,
din fröjd i själfva smärtan strålar
som daggen i cypressens blad.

Som hyacint det rika snillet
i mörka källarn »drifvet» blef,
så svart som natten är sigillet
på ditt ej brutna sällhetsbref;
men när det bryts en gång, du finner
din gåta lösas huldt därvid,
dess skrift i ljusbokstäfver brinner:
ur natt till dag, ur strid till frid.

Nog trädgårdsmästarn mening hade,
han var sin drifhusblommas vän
och på densamma törnen lade
blott att mot frosten skydda den.
Sin vingårdsranka vill han skära,
tills himmelsk drufvoknopp den får,
passionens blomma jämt skall bära
de helga märken af hans sår.

Åt Gud i bittra sorgesvallen
hans vattenlilja fostras huld,
han sofrar slagget från metallen
tills allt, som finns, är ädelt guld,
Han för oss genom tåredalen,
men tåren blir ett sommarregn,
och ypperst sjunger näktergalen
i sorgsna skuggors tysta hägn.

Om hösten mera fort det kvällas,
men stjärnehvalfvet strålar mer.
Det dystert är, när löfven fällas,
men mer af himlen då man ser.
Mer hög blir luften, mer förklarad,
fast flydd är ljuflig blomsterlukt.
Till långsam mognad är bevarad
erfarenhetens vinterfrukt.

Den grotta blef för dig ej sorgen,
där eremiten vistas gömd,
den blef för dig ej öde borgen,
där slagen hjälte lefver glömd.
Den blef för dig ej något häkte,
och icke heller kyrkogård,
där nattens spöken dig förskräckte
och fasan smög kring griftevård.

Den blef en utsiktshöjd. Du fördes
från bergterrass till bergterrass.
Den blef en skola. Du förhördes
i stränga prof från klass till klass.
Den blef till sist en stilla kyrka
med korsprydt torn, med fridfullt kor,
med pelare af ödmjuk styrka —
och Gud där visserligen bor.