Under furor och cypresser/Trapporna

[ 128 ]

Trapporna.

Till vänster om den sfinxbeprydda brunnen
stod en cypress, en palm på höger hand.
En genius med ett finger lagdt på munnen
orörlig syntes vid fontänens rand.

Till vänster allt var skymning. Hades' rysning
bland Hades' fukt och dimmor skälfde där;
till höger sågs i regnbågsskön belysning
en elysé förtonande och skär.

[ 129 ]

Till vänster gick en trappa ned i gruset,
af svart basalt hvartenda trappsteg var.
Till höger samma trappa steg mot ljuset
Å nyo opp, men nu som solsken klar.

Till vänster trappan ledde ned mot döden
och svepningsklädda väsen gingo dit;
till höger trappan bar mot morgonglöden
och fylldes af en skara skimmerhvit.

Jag såg en man i vänstra trappan trefva,
han letade, han sökte, han brast ut:
»Hvar är hon? Är ej nog att ensam lefva?
Skall ej i döden ens hon nås till slut?»

Och han gick ned, men tycktes aldrig finna,
i nattens mörka schakt han sist försvann.
På samma trappa snart steg ned en kvinna,
som såg sig kring och sade: »Hvar är han?»

[ 130 ]

Hvad här så hastigt på hvartannat hände,
kanhända kräfde sekler eller år!
På orten, där jag var, — jag väl det kände —
ej jordens tideräkning mer består.

Men ett jag vet, att snart jag såg dem båda
på högra trappan gå förenta opp,
som ljusgestalter voro de att skåda,
i deras ögon log ett uppfylldt hopp.

Det var, som om de aldrig skilts af öden,
som om från födseln de förenats re’n.
De gingo strålande mot morgonglöden
och gledo långsamt bort i elysén.